Att ett stort antal bankkunder blir av med sina pengar genom bedrägerier är ett samhällsproblem. Specialregleringen i betaltjänstlagen erbjuder i vissa fall ett skydd för kunden, men bara när transaktionen som genomförts är obehörig. Gränsdragningen mellan behöriga och obehöriga transaktioner har därför mycket stor praktisk betydelse för den enskildes möjlighet att få sitt konto återställt efter ett bedrägeri. Men hur förhåller sig den betaltjänsträttsliga specialregleringen till våra sedan länge gällande avtalsrättsliga ogiltighetsregler, och kan en i och för sig godkänd transaktion ändå bedömas vara obehörig, därför att kunden har blivit svikligen förledd att godkänna transaktionen?
Sedan länge är skuldprincipen den rådande huvudregeln i svensk rätt i fråga om skadestånd till följd av avtalsbrott. Detta innebär att svensk avtalsrätt bygger på ett oaktsamhetskrav. Det skriver författarna i denna replik till Christina Ramberg (SvJT 2020 s. 589).
Det inomobligatoriska medhjälparansvaret har länge ansetts bygga på oskrivna tillräknanderegler. Anta att B anlitar C för att utföra något som uppfyller B:s avtalsförpliktelse mot A och att C orsakar A skada genom handlingen eller underlåtelsen H. Frågan om B:s skadeståndsansvar mot A ska enligt dessa regler avgöras på samma sätt som om B själv hade företagit H. De centrala frågorna blir då om H strider mot någon avtalsförpliktelse som B har mot A och om C har företagit H på ett sådant sätt att den i relationen mellan A och B tillämpliga ansvarsgrunden (t.ex. oaktsamhet) är uppfylld. Den traditionella bilden har emellertid utmanats i litteraturen och även i prejudikatet NJA 2018 s. 301. Artikeln argumenterar för att de konkurrerande beskrivningarna är omotiverade och att gällande rätt alltjämt svarar mot den traditionella bilden.
Förhållandet mellan kunskap och politik är inte okomplicerat. Kunskapsstyrning kan nämligen utgöra minst två helt olika hot mot centrala demokratiska värden. Utredningar kan bli till tomma ritualer som motverkar sitt eget syfte och ger utrymme för kunskapsnonchalans. Men de kan också leda till att öppna diskussioner baserade på politiska värderingar överges för vad som kan beskrivas som ett expertvälde. Kommittéväsendet har historiskt sett placerat sig i en deliberativ mittenposition där politiker och experter utifrån sina olika utgångspunkter försökt resonera sig fram till en ”bästa lösning”. Frågan är dock om de förändrade förutsättningarna för utredningarna riskerar att verksamheten antingen nonchaleras eller att den överlåts åt experter.
Under 1980- och 1990-talen har i Sverige inrättats ett flertal s. k. intresserepresentativa ombudsmän. Mot bakgrund av bl. a. den etiska och rättspolitiska debatt som numera pågår om djurens ställning i olika sammanhang diskuteras i denna artikel frågan om det nu inte är dags att de allt talrikare svenska ombudsmännen får sällskap av en Djurombudsman, dvs. en ombudsman som tillvaratar djurens intressen. Diskussionen förs utifrån analyser av ombudsmännens demokratiska och rättsstatliga legitimitet, fri- och rättighetsbegreppet samt djurplågeribrottets utformning.
I januari 2020 avgjorde Högsta domstolen det s.k. Girjasmålet, där rätten att upplåta småviltsjakt och fiske i fjällområdena prövats. Stridigheter om huruvida det är staten eller samebyn som har rätt att göra sådana upplåtelser har pågått i decennier och har inte gått att lösa politiskt. I artikeln analyseras domen och vilka konsekvenser den får; domens längd och komplexitet motiverar en längre rättsfallsanalys. Det konstateras att domen klargör viktiga förhållanden såsom att samiska markrättigheter upparbetats genom urminnes hävd och att ILO:s konvention nr 169 om urfolks rättigheter i delar är bindande även om den inte har ratificerats. Domen innebär att en betydande rättsutveckling skett inom det samerättsliga området.
I januari i år avgjorde Högsta domstolen det s.k. Girjasmålet, där rätten attupplåta småviltsjakt och fiske i fjällområdena prövats. Stridigheter omhuruvida det är staten eller samebyn som har rätt att göra sådana upplåtelserhar pågått i decennier och har inte gått att lösa politiskt. I artikelnanalyseras domen och vilka konsekvenser den får; domens längd och komplexitetmotiverar en längre rättsfallsanalys. Det konstateras att domen klargörviktiga förhållanden såsom att samiska markrättigheter upparbetats genomurminnes hävd och att ILO:s konvention nr 169 om urfolks rättigheteri delar är bindande även om den inte har ratificerats. Domen innebär att enbetydande rättsutveckling skett inom det samerättsliga området.
De senaste 20 åren har det skett en betydande ökning av antalet prejudikat som gäller straffmätningen. Där denna del av straffrätten länge tycks ha uppfattats som en omdömesfråga där Högsta domstolen inte hade någon större uppgift är i dag intresset av en enhetlig rättstillämpning centralt när domstolarna ska bestämma straffvärdet i ett enskilt fall. I artikeln diskuteras några frågor som detta "förrättsligande" av straffmätningen väcker.
De centrala borgenärsbrotten i 11 kap. brottsbalken tar sikte på gäldenärens agerande vid obestånd, i tiden före konkurs. Men vad är det egentligen som är brottsligt enligt dessa straffbud, och varför? I artikeln hävdas att obeståndsbrotten, som de centrala borgenärsbrotten kallas, i allt väsentligt handlar om att gäldenären i en obeståndssituation gör något som han eller hon inte var skyldig att göra, till nackdel för någon av sina befintliga borgenärer. Utifrån begreppsparet kongruent och inkongruent prestation undersöks den närmare innebörden av det straffbara området. Vissa oklara situationer och undantag diskuteras. Dessutom ifrågasätts om avgränsningen av det straffbara området är helt lyckad.
I de allra flesta tvistemål är det av central betydelse vad rättsprocessen kan komma att kosta och vilken part som slutligen ska bära de olika kostnaderna. Trots det har reglerna om rättegångskostnader fått förhållandevis liten uppmärksamhet i juridisk doktrin och debatt. I synnerhet gäller detta de förenklade tvistemålen, där möjligheten att få ersättning för ombudsarvode är kraftigt begränsad. I artikeln görs en grundlig genomgång av den inte helt lättillgängliga bestämmelsen i 18 kap. 8 a § rättegångsbalken, som reglerar frågan vad som ersätts som rättegångskostnad i dessa mål, vars tvisteföremål understiger ett halvt prisbasbelopp. Utifrån en analys av särregleringens huvudsyfte, att möjliggöra för den enskilde att tillvarata sin rätt till låga och förutsebara kostnader, ifrågasätts om inte nuvarande ordning i flera avseenden får olyckliga konsekvenser. En enklare bestämmelse som i stället bygger på ett kostnadstak förespråkas.
De uppmärksammade transplantationerna av syntetiska luftstrupar på tre allvarligt sjuka patienter på Karolinska universitetssjukhuset ställer många frågor om straffrättsliga ansvarsbedömningar på sin spets. Orsakade transplantationerna patienternas död, trots att patienterna var dödssjuka? Spelar det någon roll att andra behandlingsmetoder sannolikt inte skulle ha hjälpt patienterna att bli bättre? I artikeln problematiseras resonemangen i beslutet att lägga ned förundersökningen mot den ansvarige kirurgen. Två olika modeller i svensk straffrättslig doktrin för att göra bedömningar av ansvar för okontrollerade följder diskuteras. Det hävdas dels att orsaksfrågan endast är en del av en större bedömning av om patienternas död är en följd som bör tillräknas handlingen att transplantera luftstruparna, dels att det får stor betydelse hur de frågor som ingår i bedömningen närmare formuleras.
Genom dispositiv lagstiftning erbjuds en flexibilitet för parter som finner att lagens utgångspunkt inte passar deras kontrakt. Forskning visar dock att dispositiviteten många gånger inte utnyttjas. I denna artikel diskuteras ekonomiska och psykologiska skäl till varför aktieägare avstår från att avtala bort bolagsrättsliga regler, trots att andra lösningar hade passat deras företag bättre. Det sagda får till följd att dispositiva aktiebolagsrättsliga lagregler likväl blir tvingande och sättet för lagstiftaren att bemöta detta är genom att överväga en annan regleringsteknik.
Ett aktiebolag får inte låna ut pengar till en person som är närstående till företaget, eller till en person som ska förvärva aktier i bolaget eller överordnat bolag i samma koncern. Det finns dock möjlighet att söka dispens från de aktiebolagsrättsliga låneförbuden. I denna artikel analyseras dispensförfarandet i detalj med stöd av en kartläggning av samtliga dispensärenden under fem år. Genomgången av myndighetspraxis visar av vem dispensmöjligheten utnyttjas och under vilka förutsättningar dispens medges, men också hur låneförbudens undantag tillämpas i praktiken, särskilt undantaget för kommersiella lån. Sammantaget visar studien att dispensmöjligheten troligtvis underutnyttjas.
I denna artikelserie om två delar undersöks om det i svensk rätt finns en princip om rättsmissbruk, vad den närmare innebär, särskilt utifrån ett aktiebolagsrättsligt perspektiv, och vilka rättsföljder den kan aktualisera. Vidare analyseras förhållandet till lojalitetsplikten. Syftet är ytterst att utreda om det i svensk aktiebolagsrätt finns en allmän rättsprincip innebärande ett förbud mot majoritets- respektive minoritetsmissbruk. I denna Del II av artikelserien fokuserar vi på minoritetsmissbruk.
Förekomsten och bekämpandet av diskriminering har fått allt större aktualitet, varvid detta samhällsproblem visar sig ha många såväl strukturella som individuella komponenter. När ett område på så sätt erhållit en stark politisk potential, skapas en diskursiv agenda som ofta – åtminstone initialt – premierar en svartvit problemformulering inriktad på enkla åtgärder för att direkt uppnå ”goda” lösningar. Diskrimineringsombudsmannen (DO) är därvidlag en samhällsinstitution som (till skillnad från de flesta andra myndigheter) har att initiera den rättspolitiska diskussionen för att öka medvetenheten och påverka medborgarnas beteenden (och tänkande). Och det är gott så. Problem kan emellertid uppkomma om den politiska och rättspolitiska diskursen alltför ensidigt och odifferentierat överförs till den rättsliga (i enskilda tillämpningsfall). För att motverka en dylik utveckling – och för att påvisa den mångfacetterade juridiska resonemangsstrukturen – presenteras i denna artikel en enkel modell för hantering av diskrimineringsersättningen.
I artikeln kommenterar författarna Svea hovrätts dom i det s.k. Pirate Baymålet. Bland de frågor som kommenteras märks bl.a. tillämpligheten av svensk lag, omfattningen av det straffrättsliga ansvaret för medhjälp till (medhjälp till) upphovsrättsintrång samt frågan om skadestånd.
De flesta barn som kommer i kontakt med rättsväsendet har utsatts för stressfyllda eller traumatiska händelser. Följaktligen är effekten av starka negativa känslor på minnet och berättandet, av både juridiska och kliniska skäl, av stor vikt att undersöka. I ett pågående forskningsprojekt har vi kartlagt de mönster som präglar barns minnen och berättande när de bevittnat dödligt våld, samt olika bakgrundsfaktorer som kan tänkas påverka barnens vittnesmål. Totalt har vi analyserat polisförhör med över 100 barn och ungdomar i åldrarna 3–17 år. Huvudresultaten visar att barn berättar detaljerat om dessa upplevelser i polisförhör, oavsett ålder och relation till gärningsmannen och/eller offret. Därtill visar resultaten att upprepade förhör leder till ett än mer detaljerat berättande. Det finns således skäl till att reflektera över etablerade uppfattningar angående i vilken utsträckning barn är lojala mot sina föräldrar och av den anledningen tiger om det våld de upplevt i hemmet. Barnets vittnesmål är av stor vikt för att få ett bättre underlag i en brottsutredning och för att försäkra barnets rätt till brottsskadeersättning samt för att domstolarna vid straffvärdesbedömningen ska kunna beakta att ett barn bevittnat brottet.
I samband med att skiljeförfaranden avslutas uppkommer vanligtvis frågor beträffande i vilken utsträckning en part ska kunna få ersättning för sina kostnader från motparten. Trots att det är en vanligt förekommande fråga som inte sällan rör betydande belopp ges ingen närmare vägledning i lag, förarbeten eller praxis. I litteraturen återfinns ett antal generella uttalanden om att samma principer som gäller för rättegång i tillämpliga delar kan gälla även i skiljeförfarande. I vilken utsträckning 18 kap. rättegångsbalken ska eller bör tillämpas i skiljeförfaranden, och vilka skäl som motiverar en sådan ordning, råder det dock oklarhet kring. I artikeln behandlas dessa frågor närmare med utgångspunkt i två exempelsituationer – när käromålet endast bifalls till viss del respektive när en parts processföring har varit vårdslös eller orsakat kostnader som inte varit skäligen påkallade.
Artikeln diskuterar olika problem som uppkommer vid avtal med en fastighetsägare om skydd för naturmiljön på fastigheten. Vissa lagbestämmelser finns när avtalet sluts med staten eller kommun (se 7 kap. 3 § 2 st. jordabalken), men i övrigt saknas lagreglering, något som kan hindra att avtalet gäller mot nya ägare av fastigheten. Andra särdrag är att avtalet till stor del avser ideella värden, vilket påverkar påföljderna vid kontraktsbrott, och vidare förhållandet till det alternativa sättet att skydda miljön genom förordnande om naturreservat eller annat områdesskydd enligt miljöbalken (MB).
I artikeln diskuteras enskildas rättsskydd vid brister i offentliga tjänster. Rättsläget är i stora delar oklart, sedan regeringen avstått från ett försök att lagstifta i frågan. När inte regler om skadestånd vid myndighetsutövning kan tillämpas är rättskyddet ganska svagt; möjligheten att åberopa kontraktsrättliga regler i sammanhanget förefaller begränsad.
Uppsatsen behandlar departementens sätt att hantera Lagrådets yttranden vid propositionsarbetet, med en rad exempel från de senaste 40 åren
I artikeln kommenteras två färska HD-domar där staten ålagts skadeståndsansvar mot enskilda på grund av överträdelse av regeringsformen. I kommentaren utvecklas att avgörandena visserligen har stort principiellt intresse från olika synpunkter men knappast ger anledning anta att det allmänna numera generellt skulle svara för sådana överträdelser.
I artikeln kommenteras HD:s uppmärksammade dom i tvisten mellan vissa fastighetsägare i Nordmalings kommun och vissa samebyar rörande rätten till vinterbete för renar på fastigheterna. Enligt kommentaren klargör domen rättsläget på flera väsentliga punkter, även om den inte löser alla problem rörande vinterbetesrätten.
Artikeln kommenterar den lagstiftning om preskription av försäkringsersättning som träder i kraft 1 januari 2015.
Uppsatsen behandlar ett föga uppmärksammat inslag i ersättningsrätten: regeringens möjlighet att besluta om s.k. ex gratia-ersättning till enskilda, när inte staten svarar för en skada enligt gällande rätt. Ibland utgår sådan kompensation på grund av ändrade värderingar sedan en lagstiftning tillämpats, t.ex. när ersättning utgick till tvångssteriliserade; men oftare betalas den på grund av omständigheter i det särskilda fallet, såsom när lagen ändrats efter det att en myndighet orsakat skadan eller när annars staten varit inblandad i ett händelseförlopp utan att det finns grund för skadeståndsskyldighet. Även om praxis tycks bygga på ganska oklara rättvise- och billighetsresonemang tycks dessa delvis besläktade med allmänna skadeståndsrättsliga principer. - Avslutningsvis diskuteras andra tänkbara situationer där ersättning kan tänkas utgå trots att staten inte ansvarar enligt skadeståndsrättsliga regler.
I artikeln diskuteras vissa frågor om skadestånd vid konsumenttjänster. Konsumenttjänstlagen, som avser arbete på egendom och förvaring, anses ofta som en central konsumenträttslig lagstiftning, och bl.a. i dess motiv förordas en analog tillämpning vid åtskilliga andra konsumenttjänster. Man kan sätta i fråga detta i vart fall när det gäller skadestånd; lagens nuvarande skadeståndsregler har tillkommit utan någon övertygande motivering och passar ganska dåligt vid många av de varierande avtalstyper som brukar nämnas i sammanhanget.
I uppsatsen diskuteras en rad särskilda problem som uppkommer vid en lagstiftning om ersättning ex gratia, med exempel hämtade framför allt från 2012 års lag om ersättning till personer som utsatts för övergrepp eller försummelser i samhällsvården.
Sedan HD infört en princip om att överträdelse av Europakonventionen utgör en självständig grund för skadestånd i svensk rätt och principen föreslagits bli lagfäst, har frågan uppkommit om inte överträdelse av regeringsformens rättighetsregler på liknande sätt skulle grunda skadestånd utöver vad som framgår av skadeståndslagen (SkL). I uppsatsen diskuteras vad en sådan utvidgning av ansvaret skulle innebära och vilka problem den skulle medföra.
I artikeln diskuteras den roll SOU spelar som rättskälla, framför allt på grundval av HD:s hänvisningar till sådana utredningar. Även om dessa inte leder till lagstiftning kan redogörelsen för gällande rätt och analysen av principiella frågor få betydelse för rättstillämpningen. I dessa avseenden håller de ofta högre klass än propositioner, där syftet att argumentera för den föreslagna lagstiftningen brukar dominera.