In this article a precedent from the Supreme Administrative Court in Sweden is analysed (RÅ 2009 ref. 64). The case concerns an application for a care order by a local Social Welfare Authority according to section 2 inThe Care of Young Persons (Special Provisions) Act (1990:52). It regards the child of a single mother with an intellectual disability. The purpose of the article is to study the interpretation of the legal requirements of a “palpable risk of detriment” to the child’s health or development and to what degree the evaluations are based on the knowledge of risk assessment in social sciences. The study shows that there are limited possibilities to anticipate and calculate the palpable risks of detriment caused by facts of neglect, that sometimes are the consequences of intellectually incapacitated parents´ inabilities. Assessing a specific child’s social prognosis is always complex, difficult and occasionally almost impossible. Present demands of evidential value when establishing “palpable risk of detriment” to the child’s health or development are therefore unrealistic. The conclusion of the article is that the legal demand for risk evaluations in section 2 in The Care of Young Persons (Special Provisions) Act is inadequate designed. The author recommends that the words of the act are focused on the present and the past instead of the future.

In this article a precedent from the Supreme Administrative Court in Sweden is analysed (RÅ 2009 ref. 64). The case concerns an application for a care order by a local Social Welfare Authority according to section 2 inThe Care of Young Persons (Special Provisions) Act (1990:52). It regards the child of a single mother with an intellectual disability. The purpose of the article is to study the interpretation of the legal requirements of a “palpable risk of detriment” to the child’s health or development and to what degree the evaluations are based on the knowledge of risk assessment in social sciences. The study shows that there are limited possibilities to anticipate and calculate the palpable risks of detriment caused by facts of neglect, that sometimes are the consequences of intellectually incapacitated parents´ inabilities. Assessing a specific child’s social prognosis is always complex, difficult and occasionally almost impossible. Present demands of evidential value when establishing “palpable risk of detriment” to the child’s health or development are therefore unrealistic. The conclusion of the article is that the legal demand for risk evaluations in section 2 in The Care of Young Persons (Special Provisions) Act is inadequate designed. The author recommends that the words of the act are focused on the present and the past instead of the future.

Den svenska Skollagen innehåller inga bestämmelser om mobbning utan ålägger skolverksamheter att motverka kränkningar oavsett frekvens och omfattning. Arbetet mot kränkningar ska genom att kränkningen anmäls till skolans huvudman, varefter händelsen utreds och åtgärder vidtas. Lagstiftningen kan förefalla ställa höga krav på skolverksamheter och i den politiska debatten talas ofta om att det i skolan ska råda nolltolerans mot kränkningar. Det har emellertid anförts att lagstiftningen vare sig rättsligt sett uttrycker, eller har faktiska förutsättningar att åstadkomma, en sådan nolltolerans. I denna studie undersöks berörda aktörers beskrivningar av kränkningsmotverkande åtgärder i ett kvalitativt urval av 16 ärenden om kränkningar mellan barn hos Barn- och Elevombud (BEO) vid Skolinspektionen. Undersökningen utfördes genom en kvalitativ innehållsanalys baserad på rättssociologiska utgångspunkter. Resultatet visar att skolpersonalen och de anmälande föräldrarna hade olika uppfattningar om vad som hade hänt och att de därför hade svårt att enas om vilka åtgärder som borde ha vidtagits. Anmälarna menade att åtgärder som hade vidtagits men som inte hade inneburit att kränkningarna upphörde per definition var otillräckliga. Skolpersonalen beskrev däremot åtgärder som vid den aktuella tidpunkten hade framstått som det bästa alternativet som tillräckliga oavsett faktisk effektivitet. I skolverksamheternas svaromål beskrevs därför framför allt att personalen hade gjort så gott som de hade kunnat, varvid skadeståndsskyldighet inte förelåg. Anmälarna förefaller däremot främst ha varit ute efter att få upprättelse genom att det fastslogs att skolverksamheten hade gjort fel. BEO:s beslut var ofta en kompromiss mellan dessa synsätt genom att skadeståndskyldighet inte ansågs föreligga samtidigt som skolpersonalen i 14 av de 16 fallen hade gjort olika typer av smärre fel. Undersökningens visar på att det behövs bedömningsstrategier för klarläggande av sådant som upprepning och maktobalans i samband med till synes ömsesidigt aggressiva beteenden i svenska skolor.

Den svenska Skollagen innehåller inga bestämmelser om mobbning utan ålägger skolverksamheter att motverka kränkningar oavsett frekvens och omfattning. Arbetet mot kränkningar ska genom att kränkningen anmäls till skolans huvudman, varefter händelsen utreds och åtgärder vidtas. Lagstiftningen kan förefalla ställa höga krav på skolverksamheter och i den politiska debatten talas ofta om att det i skolan ska råda nolltolerans mot kränkningar. Det har emellertid anförts att lagstiftningen vare sig rättsligt sett uttrycker, eller har faktiska förutsättningar att åstadkomma, en sådan nolltolerans. I denna studie undersöks berörda aktörers beskrivningar av kränkningsmotverkande åtgärder i ett kvalitativt urval av 16 ärenden om kränkningar mellan barn hos Barn- och Elevombud (BEO) vid Skolinspektionen. Undersökningen utfördes genom en kvalitativ innehållsanalys baserad på rättssociologiska utgångspunkter. Resultatet visar att skolpersonalen och de anmälande föräldrarna hade olika uppfattningar om vad som hade hänt och att de därför hade svårt att enas om vilka åtgärder som borde ha vidtagits. Anmälarna menade att åtgärder som hade vidtagits men som inte hade inneburit att kränkningarna upphörde per definition var otillräckliga. Skolpersonalen beskrev däremot åtgärder som vid den aktuella tidpunkten hade framstått som det bästa alternativet som tillräckliga oavsett faktisk effektivitet. I skolverksamheternas svaromål beskrevs därför framför allt att personalen hade gjort så gott som de hade kunnat, varvid skadeståndsskyldighet inte förelåg. Anmälarna förefaller däremot främst ha varit ute efter att få upprättelse genom att det fastslogs att skolverksamheten hade gjort fel. BEO:s beslut var ofta en kompromiss mellan dessa synsätt genom att skadeståndskyldighet inte ansågs föreligga samtidigt som skolpersonalen i 14 av de 16 fallen hade gjort olika typer av smärre fel. Undersökningens visar på att det behövs bedömningsstrategier för klarläggande av sådant som upprepning och maktobalans i samband med till synes ömsesidigt aggressiva beteenden i svenska skolor.

Unfortunately, the police have daily encounters with children and young people that for some reason are in harm’s way. The article deals with the question of temporary decision making by the police as a tool to protect children and young people. The Swedish Police Act (polislagen) enables the police to make compulsory decisions temporarily with the purpose of handing over the child to a legal guardian or the social services. The legal provision is described as a tool for child protection and can also be seen as a tool to ensure the rights of the child and the best interest of the child. However, the present article explores the scope of the legal provision and finds that it is only applicable with regards to the behavior of the child. It does not protect children who are in harm’s way due to the behavior of the parent or the legal guardian. The article argues that there is a need to review the Swedish Police Act to strengthen children’s rights and fulfill Sweden’s obligations according to the UN Convention on the Rights of the Child. 

Personal assistance (PA) for persons with disabilities has been a successful and important welfare reform in Sweden. Studies show that PA empowers persons with disabilities and strengthen their living conditions, particularly their participation and self-determination. PA is crucial to everyday life. However, since the implementation in 1994 PA has been subject to criticism due to financial costs. The Swedish government has stated that PA needs to be financially sustainable to guarantee persons with disabilities PA in the future. In recent years PA has also been discussed in relation to welfare crimes. The Swedish Social Insurance Inspectorate (ISF) has stated that the legislation regarding PA, which has the intent of providing individual rights to persons with disabilities, makes it difficult for the Swedish Social Insurance Agency to control the payments of assistance allowance. ISF has also stated that the legal design regarding PA attracts organised crime and non-serious assistance providers. Preparatory works from the last 30 years regarding PA is subject to a qualitative analysis. The article analyses and contributes knowledge about risk factors regarding welfare crime within the legalisation of PA. The study shows that the legislator has dealt with risk factors regarding welfare crimes throughout the years and ever since the implementation of PA in 1994. PA has been a success when it comes to empowering persons with disabilities and a success for persons with non-lawful intentions. 

Cross-border remote work is on the rise, prompting a focus in this article on pertinent issues concerning social security affiliation and income taxation. The Framework Agreement, effective from 1 July 2023, is delineated and subjected to critical analysis. The hypothesis posited herein examines the potential of the Framework Agreement to serve as a model for harmonizing tax treaty regulations. A primary benefit envisioned is the reduction of administrative burdens for employers. Nonetheless, the implementation of such adjustments would likely necessitate the imposition of compensation regimes.

In Sweden, the recent debate on youth crime has focused on strengthening repressive measures. At the same time, government work is underway to strengthen children’s rights. Young people who are placed for the purpose of care in secure youth care (locked institutions) are placed at the intersection of these two trends. Starting from a critical children’s rights perspective, we explore how young people understand rights in a secure care environment and discuss how these understandings relates to central principals, laws and conventions. We start from the concrete situations and contexts in which rights are to be realized in order to contribute to a better understanding of the importance of rights in a secure care environment. The empirical data consists of 15 youth interviews, at four institutions. Three understandings of rights are identified; rights as tokens where rights are seen as something symbolic and without meaning, rights as self-responsibility where rights are seen as conditional on the young people’s actions and, rights as fundamental value where rights are understood as respect for one’s own and others’ human dignity, regardless of their actions. The three understandings of rights can be linked to different care contexts and to the relationship between staff and young people. Taken together, the young people’s understandings highlight the importance of basic principles of dignity and respect on equal terms, as well as the right of children deprived of their liberty to be helped to reintegrate into society. Implications for the operation of secure youth care are highlighted.

In Sweden, the recent debate on youth crime has focused on strengthening repressive measures. At the same time, government work is underway to strengthen children’s rights. Young people who are placed for the purpose of care in secure youth care (locked institutions) are placed at the intersection of these two trends. Starting from a critical children’s rights perspective, we explore how young people understand rights in a secure care environment and discuss how these understandings relates to central principals, laws and conventions. We start from the concrete situations and contexts in which rights are to be realized in order to contribute to a better understanding of the importance of rights in a secure care environment. The empirical data consists of 15 youth interviews, at four institutions. Three understandings of rights are identified; rights as tokens where rights are seen as something symbolic and without meaning, rights as self-responsibility where rights are seen as conditional on the young people’s actions and, rights as fundamental value where rights are understood as respect for one’s own and others’ human dignity, regardless of their actions. The three understandings of rights can be linked to different care contexts and to the relationship between staff and young people. Taken together, the young people’s understandings highlight the importance of basic principles of dignity and respect on equal terms, as well as the right of children deprived of their liberty to be helped to reintegrate into society. Implications for the operation of secure youth care are highlighted.

In Sweden, unlike for example Norway, problems associated with people "falling between the cracks" and ending up outside the welfare systems has not led to extensive restructuring of the social insurance system. Instead, in many cases, cooperation between authorities and responsible actors is emphasized as a means to prevent social and economic exclusion. Since 2008, cutbacks in Swedish sickness benefits has increased the proportion of job seekers with weak ties to the labour market, thus also increasing the number of individuals potentially subject to such cooperation. However, our study shows that those denied of sickness benefits, as the Social Security Agency considered them capable of working, will not in all cases be eligible for unemployment benefits. One reason is that different work ability concepts apply, where the assessment of the right to sickness benefits is characterized by the purpose to insure those unable to work due to sickness, whilst the corresponding assessment in the unemployment insurance is characterized by the purpose to insure those who are able to work. It also shows that a clear assessment of the overlap between these respective work ability concepts is made difficult, especially due to unclarities regarding what constitutes work ability in the unemployment insurance. Therefore, the design of the insurance systems affects the potential to reduce exclusion through cooperation, and poses challenges to legal security for those in transition between the systems and to a well-informed management of insurance policies.

For an elderly individual the chance to move into a publicly-provided elder care home can be crucial for a dignified life. The aim of this article is to scrutinize the right to such assistance under the Swedish Social Services Act. The legal regulation, as well as its application in lower courts, is analyzed using vulnerability theory. 

A goal of the Swedish elder care regulation is to make it possible for elderly persons to live safe, independent lives. If an elderly individual no longer can maintain a reasonable standard of living in his or her own home, he or she could be entitled to a place in an elderly care home. This requires – in practice – that around-the-clock-care is needed due to complex medical, psychological and social needs. The article’s analysis, starting from the responsiveness of the state and the autonomy and individuality of the elderly person, reveals legal shortcomings in the law and its application. A mixed set of determining sources for legal decisions, including local guidelines from Sweden’s municipalities, sets up for legal uncertainty and a weak position for the elder. Lastly, we offer some thoughts to inspire future research in re-thinking the needs and rights of the elderly. 

Officiellt betraktas sjukvård i Sverige som lagenlig endast om vården har godkänts som säker och effektiv både på vetenskaplig grund och efter noggrant beprövad erfarenhet. Denna vårdstandard – i kortform kallad vetenskap och beprövad erfarenhet – har fungerat som grund för att avgöra medicinska förde-lar, liksom gränserna för godtagbara medicinska metoder, rätten till ersättning för skador och straffrättsligt ansvar. Till följd av problem med patientsäkerheten i Sverige på senare år har emellertid verkningsgraden i denna vårdstandard kommit att ifrågasätta. Kritiker mot vårdstandarden har också betonat bristen på tydlighet beträffande gränserna för lagenlig vård medan alltfler lagförslag kommit att innehålla förändringar i det medicinrättsliga ramverket i syfte att undvika möjligheten att se till att vårdstandarden tillämpas och att tillåta behandlingsmetoder som inte möter vårdstandarden. Den här artikeln studerar denna utveckling och ger en överblick över vetenskap och beprövad erfarenhet som rättsregel. Den undersöker rättskällorna och analyserar vårdstandarden inom det svenska rättsliga ramverket och förklarar varför avvikelser från denna standard kan få betydande rättsliga konsekvenser. Artikeln förklarar vidare varför internationell rätt, i synnerhet Europakonventionen, Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och Barnkonventionen kräver att vårdstandarden förtydligas och tillämpas. I artikeln dras slutsatsen att införlivandet av dessa grundläggande normer kräver att vårdstandarden såsom tillämplig rättsregel förtydligas och utvecklas – något som inte kan lämnas till den medicinska professionen utan rättslig översyn

Den svenska lagen (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor (etikprövningslagen) trädde i kraft 2004. Lagen är i hög grad baserad på Europarådets konvention om skyddet av de mänskliga rättigheterna och människovärdesprincipen i relation till biologi och medicin. Lagens övergripande mål är dock att reglera inte bara medicinsk forskning utan innefattar etikprövning av forskning inom alla vetenskapliga fält. Syftet med lagen är att tillhandahålla ett skydd för individers privatliv och integritet när de ingår i såväl humanistisk-samhällsvetenskaplig som medicinsk forskning. Det kan dock konstateras att det i etikprövningslagens förarbeten och efterföljande utredningar inte har analyserats närmare om lagens reglering av klinisk forskning är i överensstämmelse med andra internationella medicinska och etiska riktlinjer och människorättskonventioner. I denna artikel analyseras kraven på rättsligt skydd för personer, särskilt barn, som genomgår vård som är ett led i klinisk forskning. Utgångspunkten tas i den reglering inom FN och Europarådet som följer eller inkorporerar internationella medicinska och etiska riktlinjer. Artikeln drar slutsatsen att det för närvarande bara går att spekulera i konsekvenserna av Sveriges inkorporering av barnkonventionen. Betydande reformer kommer att krävas för att säkerställa att svensk rätt står i överensstämmelse med Barnkonventionen.

Enligt den svenska patientlagen (2014:821) ska patientens autonomi och integritet respekteras. Men hur ska detta förstås när patienten är ett barn? I och med patientlagen har tre bestämmelser som rör barn som är patienter, trätt ikraft. Det gäller en bestämmelse om barnets bästa (1 kap. 8 §), en bestämmelse om att när patienten är ett barn ska även barnets vårdnadshavare få information (3 kap. 3 §) samt en bestämmelse om att barnets inställning till vård och behandling ska klarläggas och tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad ( 4 kap. 3 §). Bestämmelsen om att barnets inställning ska klarläggas är ett komplement till den samtyckesbestämmelse i lagen som anger att vård och behandling inte får ges utan patientens samtycke (4 kap. 2 §). I artikeln diskuteras hur begreppen tillräcklig mognad, barnets bästa och vårdnadshavares bestämmanderätt används i förarbetena till patientlagen. Det är begrepp som ger barns rättigheter innebörd och som sätter gränser för dessa rättigheter. Barn ges både en oklar och svag rättslig ställning som patienter i lagen, vilket har negativa konsekvenser för skyddet av barns integritet. För att stärka barns rättigheter och rättsliga ställning som patienter, väcks i artikeln frågan om inte samtyckesbestämmelsen i patientlagen också ska omfatta barn.

Since 2010, family member immigration in Sweden is subject to a maintenancerequirement. This means that a person living in Sweden, the sponsor(s),must be able to support themselves and the members of their family who areapplying for residence permits. The maintenance requirement can be regardedas an instrument that, along with other regulations, determines who can andshould belong to the nation as an imagined community. Through the requirement, certain behaviours and choices of the sponsor that relate to employmentare rewarded while other behaviours and choices are disqualified. In mostcases involving the maintenance requirement, the sponsors have previouslyimmigrated themselves. Therefore, in addition to the requirement, manysponsors are, or have been, subject to other “integration” laws and policies. Thisarticle examines how the maintenance requirement is applied in the Swedishmigration courts. The results are compared with ideas about the economicfuture of newly arrived individuals, as expressed in the Swedish government’spolicy on introduction for newly arrived individuals. I identify discrepancies inideas about “acceptable” behaviours and choices of newly arrived individuals.While the government’s introduction policy is characterized by neoliberalideals of flexibility, adaptability, capacity for self-improvement and learning,such behaviours are disqualified in the courts’ application of the maintenancerequirement. By forcing newly arrived individuals that want to reunite withtheir families to take on certain behaviours, the maintenance requirement canreinforce power imbalances in the labour market, as well as social and economic inequalities.

Den som behöver hjälp med att bevaka sin rätt eller att förvalta sin egendom kan under vissa förutsättningar få en förvaltare förordnad av tingsrätten. Den som får en förvaltare förordnad för sig förlorar som regel rådighet över det som omfattas av förvaltaruppdraget. För att en förvaltare ska kunna fullgöra sitt uppdrag är det av betydelse att han eller hon har möjlighet att ta del av handlingar som rör huvudmannen och även uppgifter som omfattas av sekretess.

Högsta förvaltningsdomstolen har i dom HFD 2020 ref. 50, meddelad den 11 november 2020, klargjort vilken rätt en förvaltare har att för huvudmannens räkning ta del av uppgifter hos överförmyndaren som rör ställföreträdarskapet och som omfattas av sekretess.

I artikeln diskuteras och analysers den aktuella domen.

This is a cartographic vertical analysis of a verdict by the Swedish Supreme Administrative Court, regarding the right to support from the Social Services (HFD 2017 ref. 33). The case concerned three children and their mother whom lacked formal residency. They applied for assistance under the Social Services Act and the municipality’s health and welfare committee rejected the application. Following an appeal to the administrative court, it was decided that since undocumented persons in Sweden are not entitled to assistance according to the Act on the reception of asylum seekers, they are entitled to such assistance under the Social Services Act. However, the Swedish Supreme Administrative Court stated that the Social Services do not have discretionary power to provide assistance under Chapter 4, Section 1 of the Social Services Act, to someone whose asylum application had been rejected and who lives clandestinely to avoid expulsion. The judgement also applies to emergency assistance. We analyse the decision as an expression of interlegality (de Sousa Santos 1987), a notion that provides an understanding of processes that allow different legal systems, with different raison d’être, focus and scope, to interact. Three mechanisms enable distortions, or specific representations, of reality: scaling, projections and symbols. By studying the legally manifested right to an “adequate standard of living” and the court’s reasoning, as a cartography, we identify constructions through law and point to their implications for boundaries in the welfare state.

This is a cartographic vertical analysis of a verdict by the Swedish Supreme Administrative Court, regarding the right to support from the Social Services (HFD 2017 ref. 33). The case concerned three children and their motherwhom lacked formal residency. They applied for assistance under the Social Services Act and the municipality’s health and welfare committee rejected the application. Following an appeal to the administrative court, it was decided that since undocumented persons in Sweden are not entitled to assistance according to the Act on the reception of asylum seekers, they are entitled to such assistance under the Social Services Act. However, the Swedish Supreme Administrative Court stated that the Social Services do not have discretionary power to provide assistance under Chapter 4, Section 1 of the Social Services Act, to someone whose asylum application had been rejected and who lives clandestinely to avoid expulsion. The judgement also applies to emergency assistance. We analyse the decision as an expression of interlegality (de Sousa Santos 1987), a notion that provides an understanding of processes that allow different legal systems, with different raison d’être, focus and scope, to interact. Three mechanisms enable distortions, or specific representations, of reality: scaling, projections and symbols. By studying the legally manifested right to an “adequate standard of living” and the court’s reasoning, as a cartography, we identify constructions through law and point to their implications for bounda- ries in the welfare state.

This article discusses the need for specialized courts within the field of child protection in Sweden. The UN Committee on the Rights of the Child has recently pronounced that the signatory states to the Child Convention are to consider the establishment of specialized courts to handle such cases. Consequently, as a signatory state, a discussion of this is necessary in Sweden, where general administrative courts, without requirements of specific knowledge or experience, review and decide child protection cases. The overall aim of this article is to raise the legal issues that need to be analyzed and considered in order to properly evaluate whether such specialized children’s courts need to be established, and if so, what function such courts should have. The starting point of the article is a comparison between the Swedish system and the system in the Australian state of Victoria, where specialized children’s courts deal with cases concerning child protection. Descriptions of both systems are given, put in an overall international context with regards to different legal traditions and the different approaches to specialized courts. Thereafter the two systems are compared with a special focus on judicial proceedings. By comparing the two systems, overall aspects of significant importance for the legitimacy of the child protection system as a whole are elucidated. These aspects are divided first into issues of more specific significance within child protection, i.e. a more defined analysis of the right to a fair trial, the impact of the principle of the best interest of the child and a child's right to be heard, as well as the requirements of a complete decisional basis in child protection cases. Second, issues concerning the role and function of the courts in the legal system as a whole are raised, including the distribution of power as set out and defined in politics, law and other fields. The article concludes with proposals for the current Swedish system.

Att omhänderta och placera barn eller unga utanför hemmet mot vårdnadshavares och beslutsmogna barns vilja är en av de mest ingripande åtgärder som staten genom dess ansvariga myndigheter kan vidta. Höga krav måste därmed ställas på lagstiftaren och på tillämparen. Beslut i enskilda ärenden måste fattas med beaktande av bl.a. legalitets-, objektivitets- och proportionalitetsprincipen och lagstiftaren måste vara tillräckligt tydlig. Förutsättningarna för beredande av tvångsvård av barn i svensk rätt ges i lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Ingripanden får bara ske i allvarliga fall när frivilliga åtgärder inte är möjliga eller tillräckliga. Det måste visas att det enskilda barnet/ungdomen lever under missförhållanden, antingen kopplat till att hemmiljön är mycket bristfällig och skadlig och/eller genom att barnet eller den unge uppvisar ett eget destruktivt beteende som innebär en påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveckling skadas. När det gäller omhändertaganden på grund av missförhållanden i hemmet (2 §), kan sådana bara vidtas och fortgå fram tills barnet är 18 år, medan vård på grund av ungas egna destruktiva beteende (3 §) kan inledas fram till det att den unge fyller 20 år och avslutas senast när denne fyllt 21 år (1 §).

Svensk hälso- och sjukvård står inför stora utmaningar rörande kommunikation med patienter. En del av dessa utmaningar är kopplade till situationer där patienter, såsom asylsökande eller papperslösa, inte själva behärskar svenska språket. Användning av tolktjänster kan vara nödvändigt i sådana situationer. I denna artikel undersöks vårdgivarens och vårdpersonalens skyldigheter i tre situationer, nämligen, när patienten kräver tolkanvändning, när patienten vägrar tolkanvändning och när patienten inte uttrycker någon åsikt angående tolkbehov. Artikeln fokuserar på åtaganden enligt internationella konventioner om mänskliga rättigheter samt svensk allmän och speciell förvaltningsrätt. I artikeln diskuteras även regionernas tolkning av skyldigheten att erbjuda tolk. Undersökningen görs med hjälp av traditionell rättsdogmatisk metod. I artikeln dras slutsatserna att patientens vilja att ha tillgång till tolktjänster ska respekteras enligt svensk rätt, men den har inte avgörande betydelse enligt internationella åtaganden om mänskliga rättigheter. Både nationell och internationell rätt tillåter vårdgivarna att bortse från patientens önskemål om att avstå från tolkanvändning, om användning av tolk är nödvändigt för att rädda patientens liv eller hälsa. Samtidigt innebär åtaganden enligt internationella konventioner ett ansvar för regionerna att utreda orsakerna till varför patienten vägrar tolktjänster och tillhandhålla nödvändiga anpassningar. I situationer där patienter inte utrycker någon åsikt kring användningen av språktolk, ska tolkning tillhandhållas där det bedöms nödvändigt för att säkerställa patientens självbestämmande och integritet i vården. I artikeln framhävs även att regioner sällan har riktlinjer om hälso- och sjukvårdspersonalens skyldigheter att anlita tolk och de få riktlinjer som finns ser olika ut i olika delar av landet. Detta kan resultera i stora regionala skillnader i vårdtillgängligheten för asylsökande och papperslösa, samt förvirring för vårdpersonalen huruvida de är skyldiga att använda en språktolk eller ej. För att säkerställa patienters möjligheter att få vård av god kvalité, rekommenderas i artikeln att Socialstyrelsen tar fram en nationell vägledning för att klargöra vårdgivarnas och vårdpersonalens skyldigheter i de utmanande situationer som uppstår inom vården.

Svensk hälso- och sjukvård står inför stora utmaningar rörande kommunikation med patienter. En del av dessa utmaningar är kopplade till situationer där patienter, såsom asylsökande eller papperslösa, inte själva behärskar svenska språket. Användning av tolktjänster kan vara nödvändigt i sådana situationer. I denna artikel undersöks vårdgivarens och vårdpersonalens skyldigheter i tre situationer, nämligen, när patienten kräver tolkanvändning, när patienten vägrar tolkanvändning och när patienten inte uttrycker någon åsikt angående tolkbehov. Artikeln fokuserar på åtaganden enligt internationella konventioner om mänskliga rättigheter samt svensk allmän och speciell förvaltningsrätt. I artikeln diskuteras även regionernas tolkning av skyldigheten att erbjuda tolk. Undersökningen görs med hjälp av traditionell rättsdogmatisk metod. I artikeln dras slutsatserna att patientens vilja att ha tillgång till tolktjänster ska respekteras enligt svensk rätt, men den har inte avgörande betydelse enligt internationella åtaganden om mänskliga rättigheter. Både nationell och internationell rätt tillåter vårdgivarna att bortse från patientens önskemål om att avstå från tolkanvändning, om användning av tolk är nödvändigt för att rädda patientens liv eller hälsa. Samtidigt innebär åtaganden enligt internationella konventioner ett ansvar för regionerna att utreda orsakerna till varför patienten vägrar tolktjänster och tillhandhålla nödvändiga anpassningar. I situationer där patienter inte utrycker någon åsikt kring användningen av språktolk, ska tolkning tillhandhållas där det bedöms nödvändigt för att säkerställa patientens självbestämmande och integritet i vården. I artikeln framhävs även att regioner sällan har riktlinjer om hälso- och sjukvårdspersonalens skyldigheter att anlita tolk och de få riktlinjer som finns ser olika ut i olika delar av landet. Detta kan resultera i stora regionala skillnader i vårdtillgängligheten för asylsökande och papperslösa, samt förvirring för vårdpersonalen huruvida de är skyldiga att använda en språktolk eller ej. För att säkerställa patienters möjligheter att få vård av god kvalité, rekommenderas i artikeln att Socialstyrelsen tar fram en nationell vägledning för att klargöra vårdgivarnas och vårdpersonalens skyldigheter i de utmanande situationer som uppstår inom vården.

Compensation for loss of income due to sickness from the Swedish national sickness insurance systems require that the capacity to work is reduced. The concept of working capacity, as well as how it should be measured and proven, has be a topic for discussion in research, and in law and politics, for many years. In this article, the burden of proof, medical certificates as evidence and evidential requirement regarding working capacity within the sickness insurance [sjukpenningförsäkring] are analysed and problematised from a legal perspective. Overall, the analysis shows that the burden of proof rests primarily on the insured, and that medical certificate must contain such information that it is possible to assess the consequences of a disease, which work task’s ability should be assessed against, and how the consequences affect the ability to work. The evidentiary requirement is “probable”, while there are exceptions that enable a lower evidentiary requirement, “consideration of the reasons”. In conclusion, it is most likely that the concept of working capacity, and how it should be understood and assessed, will continue to be the subject of ongoing discussions and investigations in the future.

 2023 marked thirty years since European Union citizenship was introduced as the Treaty of Maastricht entered into force. Celebrated as the world’s first “transnational legal status”, yet a complement to nationality, the status entails rights that have been expanded, modified, re-interpreted, against the background of the economic integration process. Criticisms against European Union citizenship frequently focus its exclusionary nature, often in relation to economic factors. This offers the springboard from which we started to reflect in pulling together this special issue.

The articles presented in this special issue are the result of a conference held 22–23 November 2022 in Uppsala, Sweden, entitled European Citizens Thirty Years On: Economic Contributors, Political Members, Right-holders?

The conference offered an important occasion to reflect on, and assess, the past three decades of Union citizenship with the understanding that citizenship has to be grasped in opposition to different forms of exclusion – legal, political and social. Different disciplinary outlooks were thus taken into account. Its aim was, more specifically, to assess the three decades of Union citizen- ship against the backdrop of the revival of interest in economic contributions and the role these ought to play in attribution of social roles and political power. We therefore asked whether economic contributions matter more, and what this means for citizenship, and European Union citizenship in particular.

Ethical review has in recent decades played an increasingly prominent role in the research community. In addition to the main function of the ethics review – to assess the benefits and risks of a planned research project – a further function has become increasingly important, namely ethical review as a tool for legal protection. International, European and Swedish fundamental rights documents entail a right to privacy (both physical and personal integrity) and the right to data protection. There are two internationally recognized safeguards to implement these rights in the field of scientific research: the requirement for informed consent and ethical review. The article analyzes the legal structure for ethical review in Swedish law, taking its departure in a matter decided by the Ethics Review Authority and the Board of Appeal for Ethics Review in 2020, where a research project was considered to fall outside the scope of the Ethics Review Act, after a narrow interpretation of relevant legal concepts. Based on an analysis of the phenomenon of juridification, the question is asked whether the Swedish ethics review is designed to provide adequate access to ethical review for research, while at the same time providing effective legal protection for research participants. The conclusion drawn is that the ethical review ought to be handled as an ethical tool, rather than a legal one. Focus ought to be placed on the ethical balancing of the benefits of a planned research project against the welfare of the research participants in the individual case, rather than a review of legal particularities.

I en dom som meddelades i juni 2016 hade HD att avgöra om en örfil som utdelats av en lärare mot en sjuårig elev utgjorde en sådan allvarlig kränkning att ersättning skulle utgå till eleven.[1] I denna artikel kommer några utvalda aspekter på HD:s avgörande att diskuteras med fokus på tillsynspliktens räckvidd, vad som utgör en kränkning i SkolL mening och när en kränkande handling kan betraktas som ringa enligt regleringen i SkolL.

[1] Högsta domstolens dom den 16 juni 2016 i mål nr T 2194-15.

Lag (2012:663) om ersättning på grund av övergrepp eller försummelser i samhällsvården av barn och unga i vissa fall tillkom för att ge ekonomisk ersättning till den som i samband med vården utsatts för övergreppen eller försummelserna av allvarlig art när personen varit omhändertagen för samhällsvård, under tidsperioden den 1 januari 1920 till och med den 31 december 1980. En särskild nämnd, Ersättningsnämnden, inrättades för att under åren 2013–2016 pröva om en sökande var berättigad till schablonbeloppet om 250 000 kr. Den svenska processen har väckt uppmärksamhet bl.a. p.g.a. den stora andelen avslag och de komplexa kriterierna för ersättning. I artikeln presenteras resultaten från ett tvärvetenskapligt historiskt-rättsvetenskapligt forskningsprojekt: Gränser för upprättelse: välfärdsstatens historiska ansvar i upprättelseprocesser riktade till offer för vanvård i fosterhem och barnhem. I fokus är glappet mellan den politiska avsikten, att skapa ett rättssäkert system för en generös ersättning, och utfallet av den rättsliga processen, som innebar att majoriteten av de sökande nekades ersättning. Förklaringen, menar författarna, står åtminstone delvis att finna i en sammanblandning av olika processformer och rättsprinciper. Detta kan relateras till en ojämn ansvarsfördelning mellan lagfarna ledamöter med expertis från allmän domstol respektive allmän förvaltningsdomstol. Framställningen tar avstamp i socialrättsligt reglerade förhållanden och spänner sedan över skadeståndsrätt, förvaltningsrätt, processrätt, barnrätt och mänskliga rättigheter.

Lag (2012:663) om ersättning på grund av övergrepp eller försummelser i samhällsvården av barn och unga i vissa fall tillkom för att ge ekonomisk ersättning till den som i samband med vården utsatts för övergrepp eller försummelser av allvarlig art när personen varit omhändertagen för samhällsvård, under tidsperioden den 1 januari 1920 till och med den 31 december 1980. En särskild nämnd, Ersättningsnämnden, inrättades för att under åren 2013–2016 pröva om en sökande var berättigad till schablonbeloppet om 250 000 kr. Den svenska processen har väckt uppmärksamhet bl.a. p.g.a. den stora andelen avslag och de komplexa kriterierna för ersättning. I artikeln presenteras resultaten från ett tvärvetenskapligt historiskt-rättsvetenskapligt forskningsprojekt: Gränserför upprättelse: välfärdsstatens historiska ansvar i upprättelseprocesser riktade till offer för vanvård i fosterhem och barnhem. I fokus är glappet mellan den politiska avsikten, att skapa ett rättssäkert system för en generös ersättning, och utfallet av den rättsliga processen, som innebar att majoriteten av de sökande nekades ersättning. Förklaringen, menar författarna, står åtminstone delvisatt finna i en sammanblandning av olika processformer och rättsprinciper. Detta kan relateras till en ojämn ansvarsfördelning mellan lagfarna ledamötermed expertis från allmän domstol respektive allmän förvaltningsdomstol.Framställningen tar avstamp i socialrättsligt reglerade förhållanden och spänner sedan över skadeståndsrätt, förvaltningsrätt, processrätt, barnrätt och mänskligarättigheter.

50404This article addresses the documentation and handling processes within the social services concerning applications of housing for homeless families with children, from the perspective of central articles of the Convention of the rights of the Child (UNCRC). Of particular interest is if or to what extent the children of the homeless families participate (article 12) during the application process and if an analysis of the best interest of the child (article 3) has been conducted. These two articles are essential keys for providing a children’s rights perspective and to initiate an analysis of the consequences for the involved children. For that purpose, we have analysed 270 social services files concerning applications for housing made by homeless families in Malmö during the year 2017 emanating from a R&D report of Malmö municipality. Our findings show that only very few files documented the voice and participation of the children in the homeless families and a complete analysis of what could be considered to be in the best interest of the child or children in the families were lacking in almost all files. We also found that parts of previous documentation were recycled and used in various situations without adaption and seemed to be more of standardized phrasing rather than a comprehensive analysis. There was also a use of internal authority checklists and guides when justifying and supporting the decisions made where families receiving such decisions probably did not get any wiser of such justifications.

A legtal investigation of the employer's responsibilities of the psychosocial work environment in Sweden.