Sverige har sedan slutet av 1960-talet gått mot en allt mer internationaliserad kultur som
påverkats både av inre och yttre förändringar. Denna studie utgår ifrån den svenska skolans
monokulturella praktik och söker ge alternativ till majoritetsnormen för att inkludera alla
elever. Samma tendens till konservering återfinns i konstvärlden och bildpedagogiken vilket
blir synligt då den västerländska konstkanon undersöks. I denna studie ställs frågor om hur
bildläraren kan möta det allt mer heterogena och mångkulturella klassrummet och hur en
anpassning efter elevunderlaget kan avspeglas i lektionsinnehållet. Studien tar också upp
frågor om vilka etiska, didaktiska och kunskapsmässiga resurser som kan utvecklas med en
inkluderande bildpedagogik.
Det har i Sverige forskats och skrivits mycket kring interkulturell pedagogik, men obefintligt
då det kommer till det bildpedagogiska fältet. Denna studie har skrivits med ambitionen att
bidra med konkreta idéer om hur interkulturell bildpedagogik kan ta sig i uttryck, med en
tydlig förankring till en undervisningspraktik. Studien inleds med teorier som ligger till grund
för interkulturell bildpedagogik, formerande forskning från USA, Kanada och England, dessa
exemplifieras sedan konkret genom en presentation av ett konsthistorieprojekt som bedrevs i
år 9 på Bredbyskolan i Rinkeby 2013. Dokumentation av planering och genomförande av
projektet redovisas, materialet har bearbetats efter fallstudien som metod. Syftet var att skapa
förutsättningar för att använda både elevernas och föräldrarnas egna erfarenheter som resurs.
Genom att presentera elevernas alster och deras tankar bakom blir det synligt att projektet
möjliggjort inkludering. Studien visar på hur man medvetet kan arbeta för att eleverna blir
inkluderade i lektionsinnehållet.
2015. , p. 40