Att läsa Howard Phillips Lovecrafts (1890–1937) weird tales är på många sätt en arkeologisk process. Berättelserna är fyllda med artefakter i form av avbildningar, arkitektur och teknologi genom vilka karaktärerna, och vi som läsare, erhåller kunskap om de varelser och andra element som utgör Lovecrafts mytologi – ofta kallad för Cthulhu-mytologin. Textmediet är kanske det mest centrala: dels i form av texter som karaktärerna själva läser, dels berättelserna i sig vars narrativ många gånger tar formen av karaktärernas skriftliga redogörelser för det som de har upplevt.

Mediet, som informationsbärare och kommunikationsteknologi, spelar således en avgörande roll i Lovecrafts litterära texter. Så också i hans icke-litterära: i essäer och brev för Lovecraft en ständigt pågående diskussion kring sin livslånga relation till textmediet och gör det till en central del av sin identitet som person och författare.

Genom att ”gräva ut” Lovecrafts både litterära och icke-litterära texter utifrån det begrepp som jag i den här studien väljer att kalla medieyttringen, definierat som en aktivitet av informationsöverföring via olika typer av medium, inspirerat av det mediearkeologiska fältet och Michail Bachtins tankar om yttrandet, studeras texterna som just medieyttringar, vari medieyttringar förekommer, yttrade av en yttrare.