Denna studie undersöker fritidshemslärares perspektiv på normkritisk pedagogik och deras normkritiska medvetenhet i det dagliga arbetet. Studien bygger på semistrukturerade intervjuer med åtta fritidshemslärare och analyserades genom tematisk analys ur ett poststrukturalistiskt och normkritiskt perspektiv. 

Resultaten visar att deltagarna ser normkritisk pedagogik som något viktigt, men att i vilken grad och hur de arbetar normkritiskt varierar. Majoriteten arbetar situationsstyrt snarare än målstyrt, vilket leder till att vissa normer utmanas medan andra förblir osynliga. Ett genomtänkt språkbruk lyfts som en central del av det normkritiska arbetet, men deltagarna uttrycker osäkerhet kring hur de ska formulera sig. Flera upplever en rädsla för att uttrycka sig fel, i mötet med elever, kollegor och vårdnadshavare. Avsaknaden av gemensamma riktlinjer och kollegial samsyn framstår som en utmaning. 

Slutsatsen är att normkritisk pedagogik används, men ofta informellt och individuellt. För att stärka det normkritiska arbetssättet behövs tydligare riktlinjer, fortbildning och ett mer enhetligt förhållningssätt på skolor.