Systemutvecklingslandskapet har förändrats markant under de senaste 54 åren med framväxten av nya systemutvecklingsmetoder (SDM). En alltmer framträdande trend är hybrid-SDM, där element från traditionella och agila metoder kombineras. Trots dess utbredda användning saknas en enhetlig definition och praxis, vilket skapar en kunskapslucka kring dess implementering. Vilket också föranleder studiens frågeställning, Kan förekomsten av hybrid SDM påvisas?

Denna studie syftar till att överbrygga denna kunskapslucka genom att undersöka hybrid-SDM tillämpning i praktiken. Genom en mixad metod, bestående av litteraturöversikt och kvalitativa intervjuer med fem respondenter, undersöks hur hybrid-SDM tillämpas i praktiken.

Resultaten visar att hybrid-SDM inte kan klassificeras som en distinkt metod. Snarare tenderar organisationer att utgå från en bas-SDM, där utvecklingen främst sker efter en SDM som kompletteras med element från andra metoder, främst agila, baserat på situation och behov av processförbättringar. Denna kompletterande strategi drivs ofta av behovet av att förbättra specifika aspekter av systemutvecklingsprocessen.

The systems development landscape has changed significantly over the past 54 years with the emergence of new systems development methods (SDM). An increasingly prominent trend is hybrid SDM, where elements from traditional and agile methods are combined. Despite its widespread use, there is no uniform definition and practice, creating a knowledge gap regarding its implementation. This also leads to the research question, can hybrid SDM be ascertained?

This study aims to bridge this knowledge gap by investigating the application of hybrid SDM in practice. Through a mixed method, consisting of a literature review and qualitative interviews with five respondents, the study examines how hybrid SDM is applied in practice.

The results show that hybrid SDM cannot be classified as a distinct method. Rather, organizations tend to start from a base SDM, where the development primarily works according to one SDM and supplement it with elements from other methods, mainly agile, based on the situation and need for process improvements. This supplementary strategy is often driven by the need to improve specific aspects of the systems development process.