Ambulanssjuksköterskan har krav på sig vad gäller bedömning och hänvisning, med flera beslutsstöd och riktlinjer, samt flera olika vårdgivare att hänvisa till, för att vara en del av den nära vården och ge patienten en möjlighet till rätt vårdnivå. Samtidigt har ambulanssjuksköterskan en förväntan på sig att arbeta personcentrerat och att med varje patient utgå från ett vårdande perspektiv. Alla vårdgivare ska arbeta mot en nära vård, och vården ska bedrivas med patienten i centrum. Rätt vårdnivå ska uppnås för patientens bästa, men också för att dagens resurser ska användas mer effektivt och räcka till fler. Ambulanssjukvårdens roll i utvecklingen till den nära vården är för närvarande otydlig, men en del av ambulanssjuksköterskans dagliga uppgifter består utav att hänvisa patienter till vårdgivare eller egenvård, att identifiera den optimala lösningen för det individuella behovet. Syftet med studien var att beskriva ambulanssjuksköterskans upplevelse av vårdmötet vid hänvisning och belysa eventuella förbättringspotentialer som finns, för att kunna tillföra ny kunskap till verksamheten. Studiens design har varit en kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats. Resultatet gav tre övergripande kategorier: Att skapa ett vårdande möte som ligger till grund, Faktorer som påverkar beslut och Behov för att förbättra vårdmötet vid hänvisning, inkluderat totalt tio subkategorier. Resultatet i studien visar att mötet med patienten är en själv-klar och viktig grund till patientens kommande vård, enligt ambulanssjuksköterskan, men även en komplex uppgift, där känslor som otrygghet och osäkerhet uppkommer. Olika faktorer påverkar mötet både positivt och negativt, och det finns en stor vilja hos ambulanssjuksköterskan till att utvecklas inom ämnet. Resultatet som framkommer leder författarna till diskussionen om att ambulanssjuksköterskan har en hög ambitionsnivå som kolliderar med de begränsade förutsättningar som idag finns till att hänvisa patienten till rätt vårdnivå, där det finns en tydlig förbättringspotential.