Denna studie undersöker hur lärare i årskurs 4–6 navigerar mellan digitala och analoga skrivverktyg i svenskundervisningen samt hur de uppfattar att dessa påverkar elevers skrivutveckling. Studien genomfördes med en kvalitativ metod där semistrukturerade intervjuer med verksamma lärare var den huvudsakliga metoden för insamling av data. Analysen inkluderar bland annat begrepp som mediering, scaffolding och den proximala utvecklingszonen (ZPD).

Resultaten visar att lärare föredrar en balanserad användning av digitala och analoga skrivverktyg beroende på syftet med skrivuppgiften och elevernas individuella behov. Digitala verktyg anses gynna elevernas skrivprocess genom redigeringsmöjligheter och omedelbar feedback medan analoga verktyg främjar finmotorik, stavningsförmåga och textmedvetenhet. En tydlig utmaning med digitala skrivverktyg är dock risken för distraktion samt tekniska problem medan analoga skrivverktyg kan upplevas som mer tidskrävande och mindre flexibla vid redigering. Studien bekräftar tidigare forskning som betonar vikten av att anpassa skrivundervisningen efter elevernas behov och att kombinera båda metoderna för att optimera lärandet.

Slutsatsen är att en medveten och strategisk integrering av både digitala och analoga skrivverktyg kan skapa gynnsamma förutsättningar för elevers skrivutveckling. Lärare bör reflektera över hur dessa verktyg kan användas i samspel för att stödja både kognitiva och språkliga aspekter av skrivandet.