Det finns åsikter om att inga spel (hittills) har en bra berättelse. En del av kritiken kretsar kring att man förlitar sig på berättartekniker från andra medier, och följer samma traditionella narrativstruktur som grundar sig i Aristoteles treaktsmodell. Denna studie undersöker den alternativa narrativa strukturen kishōtenketsu för att se hur den skiljer sig från treaktsmodellen och om den kan tillämpas på västerländska spel. För att göra detta har studien analyserat tre spel utifrån deras narrativa modell och narrativa byggstenar. De tre spelen fördelas på ett spel som bryter mot treaktsmodellen, ett spel som tydligt följer treaktsmodellen samt ett spel som kan tolkas på från båda modellerna. Studien visar att det finns tydliga skillnader på hur dessa spel använder sin struktur för att presentera sitt narrativ, och att tillämpningen av kishōtenketsu inte bara handlar om en statisk checklista, utan också om att beakta kulturella och retoriska aspekter.