This thesis examines how the amendments to the Swedish Parental Code (föräldrabalken), which came into effect on January 1 2025, may influence the formal and substantive reasoning in cases concerning custody, residence, and visitation. Special focus is given to cases involving allegations of violence or other forms of abuse against either a parent or a child. The thesis also aims to analyze whether the reasoning in judgments can contribute to achieving the overall purpose of the amendments – namely, strengthening the protection of children.

In order to address the research questions, a legal doctrinal method is applied, analyzing legal sources such as statutes, preparatory works, case law, and doctrinal writings. The thesis identifies a distinction between what must and what should be included in the reasoning in custody cases. Whether the best interest of the child is classified as a legal fact or as a complex legal fact, as well as whether the circumstances included in the assessment of the child’s best interest are regarded as legal facts or evidentiary facts, is of essential importance.

The results indicate that the amendments, by prioritizing the risk of violence over the contact principle and by introducing an obligation to obtain expert opinions in certain cases, can lead to a more detailed account of risk assessment and justification in the reasoning. This has the potential to enhance the protection of children and lead to more well-founded decisions. At the same time, it is noted that the legal consequences of deficient reasoning are limited, making the courts’ interpretation and application of legal facts and evidentiary facts crucial for the practical impact of the amendments.

Denna uppsats undersöker hur de lagändringar i föräldrabalken som trädde i kraft den 1 januari 2025 kan påverka de formella och materiella domskälen i mål om vårdnad, boende och umgänge. Särskilt fokus ligger på de mål där det förekommer uppgifter om våld eller andra övergrepp mot förälder eller barn. Uppsatsen syftar även till att analysera om domskälen kan bidra till att uppnå lagändringarnas övergripande syfte – att stärka skyddet för barn.

För att besvara frågeställningarna tillämpas den rättsdogmatiska metoden, där rättskällor såsom lagar, förarbeten, praxis och doktrin analyseras. Uppsatsen identifierar en skillnad mellan vad som måste och vad som bör inkluderas i domskäl i vårdnadsmål. Huruvida barnets bästa klassificeras som ett rättsfaktum eller komplext rättsfaktum, samt om de omständigheter som ingår i bedömningen av barnets bästa betraktas som rättsfakta eller bevisfakta, har väsentlig betydelse.

Resultaten visar att lagändringarna, genom att prioritera risk för våld över kontaktprincipen och införa en skyldighet att i vissa fall inhämta sakkunnigutlåtanden, kan leda till en mer utförlig redogörelse av riskbedömning och motivering i domskälen. Detta har potential att stärka skyddet för barn och leda till mer välgrundade beslut. Samtidigt konstateras att rättsföljderna vid bristfälliga domskäl är begränsade, vilket gör domstolarnas tolkning av rättsfakta och bevisfakta avgörande för lagändringarnas genomslag i praktiken.