I uppsatsen undersöks de rättsliga utmaningarna angående skadestånd för sakskador orsakade av PFAS-föroreningar utifrån den svenska rättsordningen och relevanta rättsfall. PFAS, en grupp långlivade och svårnedbrytbara kemikalier, orsakade allvarliga miljö- och hälsoproblem, i samband med en dricksvattenföroreningen i Ronneby. Under flera generationer har PFAS-kemikalier använts inom olika industrier utan att de potentiella hälsoriskerna och miljöpåverkan har beaktats på allvar. Först på senare tid har forskare och myndigheter börjat inse omfattningen av de faror som dessa kemikalier innebär. Den svenska skadeståndsrätten, som i den här uppsatsen omfattar skadeståndslagen (1972:207) (SkL), produktansvarslagen (1992:18) (PAL) och miljöbalken (1998:808) (MB), har visat sig otillräcklig för att effektivt hantera de sakskador som orsakats av PFAS. Otillräckligheten belyser behovet av att anpassa och stärka det rättsliga systemet för att hantera sakskador orsakade av PFAS-föroreningar.

En betydande svårighet är bristen på tydliga riktlinjer för när förhöjda PFAS-nivåer kan betraktas som sakskador, vilket komplicerar möjligheten för drabbade att få rätt till ersättning. Dessutom är det svårt att bevisa ett orsakssamband mellan utsläpp och skada, eftersom PFAS sprids över stora områden och ofta inte upptäcks förrän lång tid efter föroreningen. Detta medför en bevisbörda som är svår att uppfylla och som ytterligare försvårar möjligheten till ersättning. En annan problematik är att identifiera ansvar för föroreningarna, eftersom PFAS-användning länge varit laglig och det därför är oklart vem som slutligen bär ansvaret.

Rättspraxis har utvecklats genom viktiga rättsfall, särskilt NJA 2018 s. 475 och NJA 2023 s. 916. I det första fallet fastslogs att vatten kan klassificeras som en produkt enligt produktansvarslagen, vilket öppnar upp möjligheten för ersättning för förorenat vatten som en produktskada. I det senare fallet erkändes förhöjda PFAS-nivåer i blodet som en skada i sig, även utan direkta hälsosymptom.

I uppsatsen analyseras även tillämpningen av produktansvarslagen och miljöbalken för PFAS-föroreningar. Även om lagarna kan ge viss vägledning för ansvar i speciella situationer är de inte tillräckligt anpassade för att hantera långlivade kemikalier som PFAS. Föroreningarna kan ha flera källor och spridningsvägar, vilket gör att ansvarsfrågor och ersättningskrav blir komplexa och svårhanterliga.