Bakgrund: Vårdande av pediatriska patienter vid trauma i en prehospital miljö är en komplex och krävande uppgift för ambulanssjuksköterskor. Denna komplexitet beror på barns unika anatomiska, fysiologiska och kognitiva egenskaper, vilka kräver specifik kunskap och anpassade insatser prehospitalt. I relation till att barn som prehospital patientgrupp utgör en minoritet och sällan utsätts för trauma, har det varit nödvändigt att undersöka problemområdet närmre.Syfte: Att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelser av att vårda pediatriska patienter vid trauma.Metod: En kvalitativ intervjustudie med semistrukturerade deskriptiva intervjuer som datainsamling. Femton ambulanssjuksköterskor intervjuades. Data analyserades genom manifest innehållsanalys med induktiv ansats.Resultat: Resultatet frambringade fyra kategorier: Emotionell påverkan, kommunikativ utmaning, etablering av vårdrelation och att aldrig vara fullärd. Ambulanssjuksköterskorna upplevde pediatriska trauman som krävande, varpå känslor som stress fanns fortlöpande i efterförloppet. Samtidigt upplevdes de etiska och praktiska utmaningar gällande kommunikation samt etablering av vårdrelation, relaterat till de komplexa aspekter som uppstår vid trauma. Dessutom belyser ambulanssjuksköterskorna en genomgående upplevelse av osäkerhet och kunskapsbrist inom pediatrisk traumavård.Slutsats: Denna studie belyser viktiga förbättringsområden inom pediatrisk traumavård för ambulanssjuksköterskor på både individ- och nationell nivå. Med tanke på vårdens komplexitet är gedigen kunskap om vårdrelationen avgörande. Kompetensutveckling, emotionellt stöd och förbättrad kommunikation är centrala för en högre vårdkvalitet och kräver strukturerade insatser inom utbildning, organisatoriskt stöd och tydliga riktlinjer.

Background: Providing care for pediatric patients experiencing trauma in a prehospital setting, is a complex and demanding task for ambulance nurses. This complexity arises from the unique anatomical, physiological and cognitive characteristics of children, which necessitates specialized knowledge and tailored interventions in prehospital care. Given that pediatric trauma patients constitute a minority and are infrequently encountered, it is essential to further investigate this issue.Aim: To describe ambulance nurses’ experiences of caring for pediatric patients with trauma.Method: A qualitative interview study employing semi-structured, descriptive interviews for data collection. Fifteen ambulance nurses were interviewed, and the data were analyzed using manifest content analysis with an inductive approach.Results: The findings generated four categories: Emotional Impact, communicative challenges, establishing a care relationship, and to never be fully educated. Ambulance nurses perceived pediatric trauma care as demanding, often leading to persistent stress in the aftermath. They also encountered ethical and practical challenges related to communication and the establishment of a care relationship, due to the complexities associated with pediatric trauma. Furthermore, the nurses highlighted a pervasive sense of uncertainty and a lack of knowledge regarding pediatric trauma care.Conclusion: This study highlight key areas for improving pediatric trauma care among ambulance nurses at both individual and national levels. Given its complexity, solid knowledge of the caregiver-patient relationship is essential. Professional development, emotional support, and enhanced communication are crucial for better care quality, requiring structured efforts in education, organizational support, and clear guidelines.