Denna studie undersöker hur Förintelsen framställs i den svenska läroboksserien Historiens huvudlinjer från 1967 till 1984, med fokus på språkliga och narratologiska val, Sveriges neutralitet och humanitära insatser under andra världskriget, samt de moraliska och politiska lärdomar som förmedlas. Syftet är att analysera hur narrativet om Förintelsen utvecklas över tid i relation till samtida politiska och kulturella förändringar.

Studien baseras på en kvalitativ analys av textmaterialet i kombination med tidigare forskning om historieundervisning, kollektivt minne och pedagogiska strategier. Resultaten visar att de tidiga upplagorna av läroboken behandlar Förintelsen deskriptivt och som en del av nazismens bredare politiska förtryck. Från 1970-talet sker en förskjutning mot att framställa Förintelsen som en unik historisk händelse med tydliga kopplingar till mänskliga rättigheter och intolerans.

Vidare belyser analysen att Sveriges neutralitet ofta presenteras som en pragmatisk strategi, medan kontroversiella aspekter såsom permittenttrafiken och ekonomiska eftergifter tonas ner. 

Slutsatserna visar att språkliga och narratologiska val påverkar hur moraliska och politiska lärdomar från Förintelsen framställs. Läroböckerna utvecklas från att främst förmedla fakta till att använda Förintelsen som en moralisk referenspunkt. Detta illustrerar den balansgång som läroböcker måste hantera mellan historisk komplexitet och pedagogiska krav.