Då det finns en stigmatisering av diagnosen intellektuell funktionsnedsättning i samhället, så har den här uppsatsen velat undersöka hur personer som har haft eller har diagnosen konstruerar sin identitet kopplat till diagnosen i svensk media. Den har också undersökt hur dessa individer framställer diagnosen, samt undersökt eventuella kopplingar till stigma och hur det hanteras i diskurserna. Analysen tar hjälp av Wetherell och Potters diskurspsykologi, samt Goffmans teorier om stigmahantering. Studien baseras på ett material av fem tidningsartiklar, nio poddavsnitt och en tv-intervju. Analysen har delats upp i två grupper, varav en grupp är personer som blivit feldiagnoserade och tagit bort diagnosen, och den andra gruppen är personer som har diagnosen intellektuell funktionsnedsättning. I den första gruppen så visar analysen hur man i diskurserna avskiljer sig och sin identitet från diagnosen, genom att positionera sig i en form av upprättelse till sin tidigare diagnos. Deras framställningar förstärkte samtidigt en negativ och stereotypisk bild av personer med intellektuell funktionsnedsättning. I den andra gruppen, med personer som har diagnosen intellektuell funktionsnedsättning så visade analysen hur många positionerade sig i en motbild till vissa stereotypa föreställningar, samtidigt som diagnosen skildrades som stigmatiserad. Några skildrade även en inre resa som kunde kopplas till Goffmans teori om ”den moraliska karriären”. Framställningar av diagnosen var att den framställdes som synonym till osmart av den första gruppen, samt en motsättning till att diagnosen skulle innebära att man inte är smart i den andra gruppen. Andra framställningar som fanns var att den var osynlig och sätter gränser. Diagnosen framställdes som kontrast till andra diagnoser aldrig som någon styrka utan som något man kämpar med.