De flesta svenska lärosäten har i dag språkverkstäder med upp­draget att stötta studenterna i utvecklingen av akademiska språkliga praktiker. Trots att uppdraget har en stark koppling till universitetens kärnverksamheter utbildning och forskning organiseras verksamheterna i all­mänhet i marginalen, inom ramen för service- eller stödfunktioner. I denna studie utforskas hur verksamma språkhand­ledare från språkverkstäder vid fyra läro­säten i kollegiala grupp­samtal talar om egna exempel från verksamheten, särskilt sådana som innebär professionella dilemman. Syftet är att synliggöra det ”gränsarbete” på olika nivåer som behöver utföras för att hantera yrkesutövandet genom att förhålla sitt eget handlande till andra intressenters handlande och förväntningar och verksamhetens underliggande villkor.

Analysen visar att gränsarbete är centralt för språkhandledarnas professionella praktik, genom att många av de dilemman som deltagarna redogör för berör ansvars­relationer och frågor om vad språkhandledaren ska göra – och inte göra – i relation till studenter, universi­tetslärare och i viss mån även i relation till organisatoriska förutsättningar. En vanlig gräns­problematik är t.ex. att behöva hantera att studenter kan utgå från en avvikande uppfattning om var gränserna går för vad språkhand­ledarna kan och ska bidra med än den språkhand­ledarna har. Till problematiken hör att möta förväntningar om att, som det uttrycks i mate­rialet, ”rätta” eller ”fixa” texter.Resultaten relateras till tidigare forskning som diskuterat hur en s.k. autonom syn på litte­racitet genomsyrar akademin och skapar en förståelse av litteracitet som indi­viduell färdighet och språk som något som enkelt kan ”fixas”. Utifrån detta diskute­ras hur språkverkstädernas marginaliserade position riskerar att bidra till att reprodu­cera en sådan syn.