This thesis examines the legal guardian’s right to resign under Chapter 11, Paragraph 19a of the Swedish Parental Code (Föräldrabalken 1949:341) in cases where the principal or individuals close to the principal pose a threat or commit acts of violence against the legal guardian.1 The aim is to analyze the applicable legal framework and identify potential deficiencies in the provision’s application through a case law study. To achieve this, a legal dogmatic method is combined with a legal analytical approach. The analysis indicates inconsistencies in the application of the law, particularly regarding what type of threats constitute valid grounds for resignation. The Swedish Court of Appeal (Hovrätten) appears more inclined to approve resignation requests when threats come directly from the principal, whereas threats from third parties are not given the same weight. This disparity in assessment lacks clear support in legislation and preparatory works, leading to potential legal uncertainty. Furthermore, the opinions of the supervisory authority (Överförmyndaren/Överförmyndarnämnden) are afforded limited significance in judicial decisions, despite the authority's extensive knowledge of both the principal’s needs and the guardian’s working conditions. Another key issue concerns difficulties in recruiting new guardians, which, in several cases, has resulted in the Court of Appeal denying resignation requests due to the inability to appoint a replacement. This leads to situations where guardians, despite facing serious risks, are forced to remain in their roles for longer than what can reasonably be justified. The problem is exacerbated by the fact that guardianship is primarily a voluntary assignment with low pay, making it unreasonable to expect guardians to endure significant risks without clear guidelines defining an acceptable work environment. The findings suggest that Chapter 11, Paragraph 19a of the Parental Code could be made more effective through clearer regulations on what constitutes valid grounds for resignation. Such revisions could reduce the risk of arbitrary decisions and promote a more uniform application of the law. Additionally, a presumption in favor of resignation could be introduced in cases where the supervisory authority supports the request and medical evidence confirms the presence of a threat. Finally, the need to establish clear time limits for how long a guardian can be required to remain in their role after requesting resignation is underscored, to prevent guardians from being indefinitely bound to their assignments. 

Uppsatsen behandlar förvaltarens rätt att entledigas enligt 11 kap. 19 a § föräldrabalken (FB) i situationer där huvudmannen eller personer i dennes omgivning är våldsamma eller hotfulla. Syftet är att analysera gällande rätt och genom en rättsfallsstudie identifiera eventuella brister i bestämmelsens tillämpning. För att uppnå detta används en rättsdogmatisk metod i kombination med en rättsanalytisk ansats.  Analysen tyder på att rättstillämpningen är inkonsekvent, särskilt avseende vilken typ av hot som anses utgöra skälig orsak för entledigande och att hovrätten tenderar att godta entledigande i högre grad när hotet kommer direkt från huvudmannen, medan hot från tredje man inte tillmäts samma vikt. Denna skillnad i bedömningen saknar tydligt stöd i lag och förarbeten, vilket riskerar att leda till rättsosäkerhet. Vidare ges överförmyndarens bedömningar begränsad betydelse i domstolarnas prövningar, trots att överförmyndaren har ingående kunskap om både huvudmannens behov och förvaltarens arbetsförhållanden. En annan central problematik rör rekryteringssvårigheter, som i flera rättsfall har lett till att hovrätten nekat entledigande med hänvisning till att en ersättare inte kunnat utses. Detta innebär att förvaltare, trots allvarliga risker, tvingas kvarstå i sina uppdrag under längre tid än vad som kan anses rimligt. Problematiken förstärks av att förvaltarskap i huvudsak är ett ideellt uppdrag, vilket gör det oskäligt att förvaltare ska behöva acceptera betydande risker utan tydliga riktlinjer för vad som utgör en acceptabel arbetsmiljö. Slutsatserna tyder på att 11 kap. 19 a § FB kan göras mer ändamålsenlig genom en tydligare reglering av vad som utgör skälig orsak för entledigande. En sådan förändring skulle kunna minska risken för godtyckliga bedömningar och säkerställa en mer enhetlig rättstillämpning. Vidare skulle en presumtion för entledigande kunna införas i fall där överförmyndaren tillstyrker ansökan och det finns medicinskt underlag som styrker hotbilden. Slutligen bekräftas behovet av att reglera tidsramar för hur länge en förvaltare kan kvarstå i sitt uppdrag efter en begäran om entledigande för att undvika att förvaltare fastnar i uppdraget på obestämd tid.