Den svenska staten har en lång tradition kring central förvaltning av statliga monument och byggnader, en tradition som sträcker sig så långt som till 1600-talets stormaktstid. Vid uppsatsarbetetsstudie av statliga utredningar från 1900-talets början fram till i dag kan konstateras att det är skiftande politiska prioriteringar och skiftande konjunkturlägen som ligger grund till statens förändrade urval av kulturfastigheter. Den svenska lagstiftningen innehåller regler för statens förvaltningav redan gjort urval, men hur urvalet ska ske utgörs nästan uteslutande av rådande praxis. Under historiens gång har olika praxis vuxit fram där både kulturhistoriska och konstnärliga värden till en början fick ta plats, men hänsynen till det konstnärliga värdet explicit försvann under 1900-talets senare del.

I nutid är det endast det kulturhistoriska värdet generellt som får ta plats i urvalet. Under 2000-talet genomförde staten ett par urvalsutredningar som samtliga byggde på en så kallad berättelsemodell, vilken Riksantikvarieämbetet tagit fram i samråd med experter. Berättelsemodellen har sitt fokus på statens historia och de kulturfastigheter som inte kan förklaras in i dessa berättelser ska placeras i en så kallad avyttringsplan, vilken samtliga statliga förvaltningsmyndigheter har skyldighet att löpande upprätta.

I dagsläget har inga avyttringar skett till följd av utredningarna, men flera fall ligger idag hos riksdag och regering för beslut och avyttring eller inte. Framtiden får helt enkelt utvisa om ägandet blir kvar inom staten eller inte gällande dessa fastigheter. Men vad blir konsekvenserna av att avgränsa statens ägande till ett fokus på statens historia? Faktum är att statens nutida kulturfastighetsportfölj till största del består av fastigheter som knyter an till statens historia i form av statliga byggnadsminnen. Syftet med statliga byggnadsminnen är de facto detsamma som syftet med berättelsemodellen, dvs. att spegla statens historia. Trots det är merparten av de fastigheter som är upptagna i det nutida urvalet för avyttring statliga byggnadsminnen. Det vittnar om hur komplicerad uppgiften är att göra en tydlig avgränsning kring statens historia. Det i sin tur leder till att det blir otydliga och osäkra beslut kring statens urval av kulturfastigheter, något som 2000-talets urvalsutredningar vittnar om i bl.a. exemplet Thielska galleriet. 

The Swedish state has a long tradition of central management of State monuments and buildings, a tradition that extends as far back as the 17th century's Era of Great Power in Sweden. Through the study of the governmental official reports from the beginning of the 20th century to the present, it can be stated that it is the changing political priorities and the changing economic situation that underlie the State's changing selection of cultural properties. Swedish legislation contains rules for the state's administration of already selected properties, but how the selection should be done consists almost exclusively of current practice.

During the course of history, various practices have emerged where both cultural-historical and artistic values were initially allowed to influence the process, but the consideration of the artistic value explicitly disappeared during the latter part of the 20th century. In the present, only the cultural historical value in general is used as a basis in selecting properties. Since 2008, the state conducted several selection processes, all of which were based on a so-called Story model, which the National Antiquities Office developed in consultation with chosen experts in the field. The storytelling model focuses on the history of the State. The cultural properties that cannot be justified based on these stories shall be placedin a so-called divestment plan, which all state administrative authorities have an obligation to maintain on an ongoing basis.

At present, no divestments have occurred as a result of these selection processes, but several properties are at present time a question fo the Parliament and the Government. The future will show whether ownership remains within the State or not. However, what will be the consequence of limiting state ownership solely with a focus on state history? In fact, the State's present cultural real estate portfolio consists largely of properties that are linked to the State's history in the form of government listed building (“statliga byggnadsminnen”). The purpose of government listed buildings is in fact the same as the purpose of the story model, ie. to reflect the history of the State. In spite of this, most of the properties that are included in the present divestment plan are government listed building monuments. It testifies to the complexity of the task of making a clear demarcation of the State's history. This in turn leads to an unclear and uncertain decision process regarding the State's selection of cultural properties, something that has become evident in the 21st century selection processes i.e. the example of “Thielska galleriet”.