De flesta skulle nog vara överens om att empati är en viktig egenskap för oss människor, kanske i synnerhet för oss som arbetar inom yrken där relationer och omsorg är viktigt; såsom socialarbetare och specialistsjuksköterskor i psykiatrisk vård. Däremot är vi inte alltid överens om vad empati egentligen är. I Psyche nr 1 2022 skrev jag och Andreas Glantz en artikel som delvis diskuterar empati utifrån ett fenomenologiskt perspektiv. Jag kommer nedan att ytterligare utveckla diskussionen och tydliggöra vikten av empatisk förmåga i alla interpersonella yrken men kanske särskilt i återhämtningsinriktat arbete.  Diskussionen om hur empati ska definieras företräds framför allt av det s.k mainstreamperspektivet; simulationsteori. Denna definition innebär att vi simulerar den andres tillstånd eller erfarenheter för att på så sätt nå förståelse. Vi försöker alltså föreställa oss hur det är att vara den andre och att gå i den andres skor. I litteraturen stöter vi ofta på begrepp som affektiv och kognitiv empati. Båda dessa förklaringsmodeller går ut på att känna vad den andre känner eller försöka föreställa sig hur det skulle vara att vara i den andres situation, detta är alltså exempel på simulationsteori. Ett problem med denna definition det inte är säkert att jag förstår den andre utan det som händer är att jag försöker förstå mig själv i en hypotetisk situation. Det blir särskilt problematiskt om vi ska försöka förstå någon som har väldigt annorlunda livserfarenheter än vad jag själv har. Hur skulle det till exempel vara möjligt att förstå någon med psykosupplevelser om jag själv aldrig upplevt en psykos? Simulationsteori kan säga utgöra ett förstapersonsperspektiv, alltså att jag först föreställer mig hur det skulle vara för mig att ha en psykos för att på så sätt närma mig förståelse av den andre. Kritik mot simulationsteorin har kanske främst lyfts från fenomenologiskt håll med början hos Edmund Husserl som allmänt ses som den moderna fenomenologins fader och inte minst genom Edith Steins avhandling On the problem of empathy från 1916. Mer nutida texter hittar vi bland annat hos Dan Zahavi, Shaun Gallagher och Magnus Englander. Fenomenologerna menar att det inte alls är nödvändigt att simulera för att förstå, eller till och med att det kan hindra förståelse eftersom fokus är mer på mig än på den andre. Utgångspunkten är att jag aldrig kan ha direkt tillträde till en annan människas medvetande men det är samtidigt inte dolt för mig. Ett fenomenologiskt perspektiv utgår snarare från en förståelse ur ett andrapersonsperspektiv där jag fokuserar på den andre och dennes erfarenhet oavsett mig själv och mina egna erfarenheter. Eftersom vi är sociala varelser är empatin redan där, poängen här är att stanna i en reflektion kring den förståelse som redan är där utifrån att vi möter en annan människa med erfarenheter, upplevelser, känslo- och meningsmässiga uttryck. Det är alltså en närvaro till ett annat subjekt som föregår eventuell simulering. För att kunna utföra en simulation måste jag först ha varit närvarande till något.  Vad är då poängen med att diskutera definitionen av empati? Jag menar att det blir viktigt i relation till yrkespraktik och dessutom direkt avgörande för återhämtningsinriktat arbete.