Ungdomsbrottsligheten i Sverige har förändrats de senaste decennierna. Även om den generella brottsligheten har minskat, har andelen grova våldsbrott begångna av unga ökat. Detta har lett till en rättspolitisk debatt kring hur unga lagöverträdare bör hanteras inom rättssystemet, särskilt avseende frihetsberövande påföljder. Den svenska straffrätten bygger på principen att unga ska särbehandlas inom rättssystemet och att rehabilitering, snarare än repressiva åtgärder, ska vara utgångspunkten vid påföljdsbestämningen. Trots detta har lagstiftaren på senare år genomfört och föreslagit flera reformer som successivt närmat straffrätten för unga lagöverträdare till den för vuxna lagöverträdare.

I SOU 2023:44 föreslås en reform i syfte att skapa en mer strukturerad och säker miljö för unga lagöverträdare. Utredningens huvudsakliga förslag är att utmönstra ungdomspåföljden sluten ungdomsvård och låta fängelse vara den enda frihetsberövande påföljden för lagöverträdare i 15–17 års åldern. Till detta föreslås införandet av särskilda ungdoms- avdelningar inom Kriminalvårdens fängelseanstalter, där ungdomar som döms till fängelse ska placeras. Idag hanteras dessa fall huvudsakligen av SiS, men utredningen argumenterar för att Kriminalvården bättre kan tillgodose behoven av säkerhet, kontroll och rehabilitering. Förslaget väcker dock frågor om dess förenlighet med barnkonventionen och principen om barnets bästa.

Syftet med denna uppsats är att analysera den föreslagna reformen i SOU 2023:44 ur ett barnrättsperspektiv, särskilt med avseende på artiklarna 3, 37 och 40 i barnkonventionen. Genom tillämpning av den rättsdogmatiska metoden fastställs den nuvarande rättsliga regleringen av frihetsberövande påföljder för unga samt regleringen i barnkonventionen. Den rättsanalytiska metoden används sedan för att bedöma hur reformförslaget förhåller sig till barnkonventionens krav.

Vid en jämförelse mellan dagens system och det föreslagna systemet framgår att SiS, trots vissa brister, har en tydligare inriktning på vård och social rehabilitering än Kriminalvården. Kriminalvårdens främsta uppdrag är att verkställa straff, vilket kan innebära att fokus på rehabilitering för unga minskar. Vidare ifrågasätts om Kriminalvården har den nödvändiga kompetensen att hantera unga på ett sätt som säkerställer deras rätt till rehabilitering. 

Analysen visar att reformen inte fullt ut beaktat barnkonventionens artiklar. Det föreligger brister i beaktandet av specifika artiklar men också barnrättsperspektivet, och därmed barn- konventionen som helhet. Reformen innebär en strängare reglering som kan innebära en ökad kriminalisering av unga, då en placering inom Kriminalvården riskerar att leda till längre och mer ingripande verkställighet. För att reformen ska vara förenlig med barnkonventionen krävs ytterligare justeringar, där rehabilitering, individuell anpassning och en tydlig barn- rättslig förankring säkerställs. Om reformen genomförs utan ytterligare justeringar finns en risk för långsiktiga negativa konsekvenser för barns rättigheter och möjligheter till åter- anpassning i samhället.