Förevarande uppsats syftar till att presentera och problematisera medvetenhetskravet som straffrättslig ansvarsförutsättning i förhållande till människor som begår brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning. Framställningen undersöker hur medvetenhetskravet fungerar och vilka konsekvenser det får i praktiken när det tillämpas på personer med allvarliga psykiska störningar.

Straffrättsligt ansvar kräver inte bara en fysisk handling utan också att gärningen täcks av uppsåt, vilket innebär att gärningspersonen agerar medvetet och med förståelse för handlingens konsekvenser. Medvetenhetskravet kan således ställas upp i relation till dels att den tilltalade för straffrättsligt ansvar behöver vara vid medvetande, dvs. inte medvetslös, dels till att den tilltalade behöver vara i tillräcklig grad medveten om alla omständigheter och följder för att anses ha uppsåt. Det rör med andra ord dels kravet på gärningskontroll, dels kravet på uppsåt. Medvetenhetskravet tolkas som mycket lågt ställt och kan beskrivas som att allt det människan en gång lärt sig bör denne också vara medveten om. Medvetenhetskravet innefattar en grundläggande förmåga att registrera och bearbeta sinnesintryck samt en latent eller faktisk vetskap om omständigheter kopplade till gärningen.

Uppsatsen har identifierat vissa problem i relation till medvetenhetskravet och de som begår brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning. Allvarliga psykiska störningar innefattar symptom som direkt kan påverka medvetandegraden vilket gör att medvetenhetsbedömningen torde problematiseras och undersökas i stor utsträckning i relation till subjektet, dvs. individen som handlat och dennes förutsättningar att kunna följa lagen. Detta har dock framställningen visat inte sker, snarare tvärtom. Brottsbalkens nuvarande konstruktion gör att medvetenhetskravet ofta inte får verklig verkan för allvarligt psykiskt störda gärningspersoner. En fällande dom är en förutsättning för att få vård, vilket leder till att personer som saknar tillräcklig grad av medvetenhet ändå hålls straffrättsligt ansvariga.

Uppsatsen har också visat att det är särskilt svårt att styrka medvetenhet och uppsåt bortom rimligt tvivel när gärningspersonen lider av en allvarlig psykisk störning, varigenom bedömningen görs enligt objektiva grunder. Bedömningen baseras på gärningspersonens handlingar snarare än direkta bevis på medvetenhet, varigenom det kan ifrågasättas ifall gärningspersonen har någon skuld. Vidare har uppsatsen visat att det kan ifrågasättas ifall de som begår brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning har haft möjlighet att följa vad lagen föreskriver.

Uppsatsen belyser brister i rättssystemets hantering av dessa fall och föreslår en mer nyanserad förståelse av skuld och ansvar i relation till de som begår brottsliga gärningar under påverkan av en allvarlig psykisk störning.