Socialnämnden har enligt LVU både en skyldighet och en möjlighet att ge barn den vård och behandling som de är i behov av. Under vårdtiden är det av vikt att det föreligger en god kontakt mellan barn och föräldrar eller vårdnadshavare. Det åligger socialnämnden att uppfylla barnets behov av umgänge enligt 14 § första stycket LVU. Emellertid förekommer det situationer där det finns möjlighet att besluta om umgängesbegränsning mellan barn och föräldrar eller vårdnadshavare. Ett beslut om begränsning av umgänget får endast ske om det är nödvändigt för ändamålet med tvångsvården. I bedömningen ska vad som är bäst för det enskilda barnet vara avgörande och bedömningen ska avgöras från fall till fall. Begränsningen kan omfatta fysisk kontakt, brevkontakt samt telefonkontakt. Vidare ska beslutet om umgängesbegränsning övervägas var tredje månad till följd av att det är en ingripande åtgärd som inte ska bestå längre än nödvändigt. När det gäller barnets roll som rättighetsinnehavare har synsättet förflyttats från att betrakta barn som objekt till rättighetsbärare och aktörer. Med hänsyn till att barn även är utsatta och kan inneha svårigheter med att utkräva sina rättigheter uppstår en spänning mellan sårbarheten och autonomin. Den nämnda spänningen har betydelse för realiserandet av barns delaktighet. Barns delaktighet utgör en av de grundläggande delarna av ett barnrättsperspektiv. Trots att barns rätt till delaktighet stadgas i 36 § LVU har det i doktrin kritiserats att innebörden av barns delaktighet inte är klarlagt. Tillika har det varit svårt att realisera rättigheten i den praktiska rättstillämpningen. Mot bakgrund av det ovan anförda utreder uppsatsen huruvida barn är delaktiga vid beslut om umgängesbegränsningar enligt 14 § LVU. Uppsatsen analyserar 28 kammarrättsfall utifrån ett barnrättsperspektiv med fokus på barns delaktighet. Studien av kammarrättsfall påvisar att rättstillämpningen av barns rätt till delaktighet skiljer sig. Dels förekommer det rättsfall där barnets delaktighet tillämpats helt i enlighet med 36 § LVU och ett barnrättsperspektiv, dels förekommer det rättsfall där barnets delaktighet var helt obefintlig. Fastän barns delaktighet stadgas tydligt i 36 § LVU hänvisas det endast till bestämmelsen i fyra rättsfall. Trots att bestämmelsen nämndes i ett av rättsfallen framkom inte barnets inställning i domskälen. Det kan följaktligen ifrågasättas om det verkligen föreligger behov av fler eller reformerade lagbestämmelser, eller om problematikens kärna i stället återfinns i bristande kunskap hos rättstillämparna och att barns delaktighet har behandlats som oproblematiskt.