This thesis is an analysis of three central concepts in La musique et l’ineffable (1961), a key work of philosophy of music in the oeuvre of the french philosopher and musicologist Vladimir Jankélévitch. The three concepts – the inexpressive Espressivo, the ineffable and charm – are treated in turn and the thesis consequently follows Jankélévitch’s argumentation closely. The thesis’ aim is to see how the relationships between these concepts are to be understood without placing the ineffable at the centre; it is about taking a somewhat new approach to Jankélévitch’s argumentation by instead accentuating charm. This turns out to be a fruitful method, for charm can be said to offer a sort of point of convergence for the central thoughts in the work as a whole. The first two concepts lead over into the third and with charm one thereby truly approaches Jankélévitch’s understanding of music as a mystical, performed phenomenon that can be spoken of in all eternity without anything unequivocal ever being stated.

Denna uppsats utgör en analys av tre centrala begrepp i den franske filosofen och musikvetaren Vladimir Jankélévitchs musikfilosofiska verk La musique et l’ineffable (1961). De tre begreppen – den uttryckslösa uttrycksfullheten, det outsägliga och charm – behandlas i tur och ordning och genomgående följer uppsatsen Jankélévitchs argumentation nära inpå. Uppsatsens syfte är att se till hur relationerna mellan dessa begrepp går att förstå utan att sätta det outsägliga i centrum; det handlar om att ta ett till viss del nytt grepp om Jankélévitchs argumentation genom att istället framhäva charmen. Detta visar sig vara ett fruktbart tillvägagångssätt, för charmen kan sägas erbjuda som en samlingspunkt för de centrala tankar som genomsyrar verket i sin helhet. De första två begreppen leder över i det tredje och med charmen närmar man sig därigenom på riktigt Jankélévitchs förståelse av musiken som ett mystiskt, framfört fenomen som kan diskuteras i all oändlighet utan att något entydigt någonsin blir befäst.