I en alltmer globaliserad värld blir flerspråkighet en naturlig del av förskolans verksamhet. Denna studie undersöker hur förskollärare uppfattar sitt arbete med att främja språkutveckling hos flerspråkiga barn, samt vilka utmaningar och möjligheter de möter i detta arbete. Genom semistrukturerade intervjuer med sex förskollärare framträder tre centrala punkter: interkulturellt förhållningssätt, behovet av samverkan med vårdnadshavare och användningen av medvetna strategier där språket är det medierande verktyget. Studien visar att ett interkulturellt perspektiv, som inkluderar barnens modersmål och kulturella bakgrund, spelar en central roll i förskollärarnas beskrivningar av det språkutvecklande arbetet. Samtidigt betonas vikten av nära samarbete med vårdnadshavare för att skapa kontinuitet mellan hem och förskola, trots utmaningar som språkbarriärer och kulturella skillnader. Slutligen framhävs betydelsen av metodisk medvetenhet i användandet av språkliga strategier som högläsning, upprepning och visuella hjälpmedel för att kunna stödja barnen framåt i sin utveckling. Den sociokulturella teorin har använts som teoretisk ram för att analysera resultaten, med fokus på begreppen scaffolding, mediering och den proximala utvecklingszonen.