Det brukar sägas att politiken ligger nedströms från kulturen. En jurist menar i sin tur troligtvis att juridiken ligger nedströms från politiken. Många juridiska frågeställningar och rättsområden, inte minst den konstitutionella rätten, kretsar kring hur juridik och politik bör förhålla sig till varandra. Det finns ingen brist på diskussioner, debattartiklar och publikationer som diskuterar hur dessa intresseområden bör balansera och reglera varandra. Söker man däremot efter åsikter  kring hur juridiken bör förhålla sig till kulturen så möts man av en mycket underlig tystnad. En snabb sökning  efter kulturrätt på de stora svenska universitetsbibliotekens söktjänster så ges nästan inga sökträffar. Om det ligger någon sanning i att politiken förhåller sig till kulturen och att juridiken i sin tur förhåller sig till politiken så framstår det som oerhört märkligt att så pass lite forskning och diskussioner har förts längre uppströms än politikens flodbanker. Inom den politiska sfären finns det desto fler ivriga debatter kring den politiska sidan av kulturen: nämligen kulturpolitiken. Den senaste tiden har även fört med sig en del utveckling på det kulturpolitiska området och området har ännu en gång blivit föremål för vilda diskussioner. Ett färskt exempel är regeringens förslag om att införa en ny kulturkanon. Förslaget har fört kulturpolitiken upp till ytan igen och det är tydligt att det råder delade meningar om hur kulturpolitiken i praktiken bör utformas. Inom den juridiska sfären är det däremot förhållandevis tyst. Det verkar nästan som att den samhällspolitiska läran om politikens avstånd till kulturen indirekt verkar avskräcka juridikens intrång på kulturområdet. Sannerligen, om till och med politiken bör träda varsamt på kulturens område, hur kan juridiken i sin tur ha någon rätt att inkräkta på dess domän? Den här uppsatsen kommer därför göra ett djärvt försök att göra just det, inkräkta på det nästintill outforskade kulturområdets anknytning till juridiken: kulturrätten.