Studiens fokus riktades mot lärare, specialpedagoger och skolledares erfarande och uppfattningar i deras arbete i grundskolan, med inkluderande extra anpassningar. Studiens empiri samlades in via semistrukturerade kvalitativa intervjuer. Genom en fenomenografisk metodansats undersöktes hur de olika skolprofessionerna erfor och uppfattade fenomenet inkluderande extra anpassningar. Målet var att identifiera kvalitativt skilda perspektiv, vilket är kärnan i fenomenografin som beskrivs av Marton och Booth (2000). I studien valdes en kombination av fenomenografi och systemteori som teoretiskt ramverk för att analysera och strukturera vår empiri. Detta systemteoretiska helhetsperspektiv möjliggjorde att vi i studien kunde analysera och undersöka de strukturella faktorerna på och mellan olika nivåer. Genom den fenomenografiska analysen framkom tre utfallsrum, vilka var tillämpning av inkluderande anpassningar, utmaningar samt framgångsfaktorer. Beskrivningskategorierna som identifierades under respektive utfallsrum var inkludering, resurser, kunskap, samverkan samt stöd. Dessa kategorier var gemensamma för samtliga tre professioner, dock hade specialpedagogerna inte kunskap som beskrivningskategori, utan i stället inkluderingens dilemma. Resultatet som studien påvisade var att det fanns en variation kring vad inkluderande extra anpassningar innebar för de olika yrkesprofessionerna. Studien visade att bristande resurser och kunskap utgör en utmaning, medan stöd och samverkan identifierades som framgångsfaktorer. Sammanfattningsvis tyder resultaten på att det behövs fler diskussioner och kollegialt utbyte samt ökade resurser för att skapa likvärdiga villkor för alla elever i skolan.