Trots regeringens långvariga insatser, inklusive en nollvision och införandet av barnkonventionen i svensk lag, kvarstår problemet med att barn drabbas av avhysningar och hemlöshet. Som en del av hemlöshetsstrategin 2022–2026 har regeringen gett Kronofogdemyndigheten (KFM) i uppdrag att etablera samarbeten mellan socialtjänst och hyresvärdar i alla kommuner, med särskilt fokus på att förebygga avhysningar som berör barn. Detta förhållningssätt kan förstås genom begreppet metastyrning, där staten eller centrala aktörer fungerar som metaguvernörer. Syftet med studien är att undersöka hur KFM tillämpar sitt uppdrag som metaguvernör—en roll där myndigheten förväntas främja samverkan mellan lokala aktörer utan att utöva direkt styrning—samt hur berörda aktörer uppfattar uppdraget. 

Genom fallstudier i Kumla, Södertälje och Farsta (Stockholm) identifierar studien faktorer som påverkar lokala samarbeten och belyser metaguvernörens roll. Studien bygger på kvalitativa intervjuer med representanter från KFM och de lokala samverkansprocesserna. Analysen använder ett metastyrningsteoretiskt ramverk med fyra huvudkategorier: sätta scen, nätverksdesign, inramning och nätverkshantering. Innefattande både "hands-off"-strategier (såsom riktlinjer och inspiration) och "hands-on"-strategier (såsom nätverksbyggande och medling). Målet är att förstå hur denna styrningsmodell kan stärka eller initiera lokala samarbeten för att minska hemlöshet och vilka faktorer som påverkar dessa processer.

Resultaten visar att KFM konsekvent har tillämpat en hands-off-strategi, där stödet till lokala aktörer främst består av riktlinjer, metodstöd och spridning av goda exempel, snarare än direkt styrning. Detta har ökat legitimiteten för det avhysningsförebyggande arbetet inom både KFM och socialtjänsten genom att skapa ett gemensamt språk samt tillhandahålla verktyg och inspiration. Samtidigt har denna indirekta roll begränsat möjligheten att direkt påverka lokala processer, vilket har försvårat engagemanget hos vissa aktörer, särskilt privata hyresvärdar som ofta saknar incitament att delta i samarbeten. En kombination av strategier, där direkt involvering kompletterar övergripande styrning, framstår som nödvändig för att driva samarbeten framåt och bygga förtroende.

En tydlig målkonflikt framträder mellan KFM:s nationella uppdrag och behovet av lokal förankring. Uppdraget kräver en balans mellan strategisk överblick och lokal närvaro under två år, där metaguvernören ska säkerställa både legitimitet och samordning—en kombination som visat sig svår att förena. Dessa slutsatser är inte endast relevanta för KFM:s specifika roll utan pekar även på bredare utmaningar kopplade till metaguvernörens funktion inom metastyrningens ramverk. För att uppnå lokalt förankrade resultat krävs styrningsmodeller som är anpassade till både långsiktiga mål och de unika förutsättningar som råder på lokal nivå.