Vid analys av policyprocessen delas policyproblem vanligtvis in i enkla respektive komplexa policyproblem. Tidigare forskning har bidragit till att nyansera denna binära indelning och bredda förståelsen av hur ett policyproblem kan klassificeras. Utifrån den teoribildning som finns kopplat till policyproblem ämnar denna studie analysera en specifik reform och därmed flytta det befintliga analysverktyget från policyproblem till reformnivå. Den reform som utgör studieobjektet är fritidskortet, en reform som primärt syftar till att öka barn och ungas deltagande i idrott- och fritidsaktivtiter. Studien har genomförts med hjälp av kvalitativ innehållsanalys och de dokument som utgör studiens empiri är offentliga dokument i form av regeringsuppdrag, promemoria från regeringen, delredovisningar samt remissvar från berörda myndigheter. Studiens resultat visar att fritidskortsreformen har ökat i komplexitet under sin inledande implementeringsfas. De förklaringsfaktorer som främst bidrar till skiftet i komplexitet utgörs av åtgärder som riskerar att leda till nya problem samt att vissa föreslagna lösningar uppfattas som motsägelsefulla kopplat till reformens övergripande syfte. Därtill präglas implementeringen av en fragmenterad kunskapsbild till följd av de många aktörer som ingår i reformprocessen. Resultatet styrker studiens teoritutvecklande ansats som utgår från att teorin om enkla och komplexa policyproblem kan nyttjas vid analys av en enskild reform, liksom att en reform kan skifta i komplexitet redan i den inledande implementeringsfasen. Studiens resultat går även i linje med tidigare forskning som framhåller att socialpolitiskt kopplade policyproblem vid en djupare analys ofta visar sig vara mer komplexa än grundantagandet. Studien visar att detta antagande är giltigt även på reformnivå.