I denna studie reds ut i vilken utsträckning naturen tillskrivs egenvärde i svensk rätt, och i så fall vilka delar av naturen det gäller. Det konstateras att naturen till viss del erbjuds skydd för sin egen skull i svensk rätt genom den svenska miljöbalken, underordnade författningar och vissa andra lagar, genom exempelvis bestämmelser om områdesskydd, biologisk mångfald, invasiva främmande arter, genetiskt modifierade organismer samt jakt och djurskydd. Studien belyser att delar av lagstiftningen ger naturen skydd inte enbart av antropocentriska skäl utan för olika entiteters egen skull, och det kan röra sig om såväl individuella entiteter såsom specifika djur, som kollektiva entiteter såsom arter eller ekosystem. Det skulle kunna innebära att dessa entiteter därigenom tillskrivs implicita rättigheter i svensk rätt, mot bakgrund av synsättet att ett skydd för naturens egen skull innebär plikter för människan gentemot naturen, samt att en juridisk plikt i regel motsvaras av en juridisk rättighet. Det talar för att framöver stärka möjligheterna till rättslig representation av de entiteter i naturen som tillskrivits egenvärde, så att hänsynen till naturen i högre grad säkerställs och det rättsliga skyddet i tillräcklig omfattning upprätthålls av rättssystemet.