Undersökningen har arbetat med att kartlägga personer som av den professionella läkarkåren kallats för kvacksalvare. Källmaterialet har framförallt bestått av årsberättelser från provinsialläkarrapporter. Syftet har varit att få större kunskap om de icke skolmedicinska läkekonster som erbjöds i Ångermanland mellan åren 1850–1910.

Undersökningen har genomförts utifrån fyra frågeställningar. Den första frågeställningen berör antal kvacksalvare samt vilket kön och yrke de hade. Undersökningen har funnit 31 namngivna kvacksalvare varav två tredjedelar var män. Sedan har undersökningen funnit ett flertal beteckningar rörande övriga så kallade botare som befann sig i ett gränsland om de skulle räknas till kvacksalvare eller inte. Bland dessa har de flesta varit kvinnor såsom Rissmörjerskan eller Örtgumman. Det har inte funnits något samband mellan yrkesbeteckningar men det kan konstateras att flera troligen var i behov av att försörja sig på fler sätt än via läkarkonsten.

Den andra frågeställningen behandlar kvacksalvarnas specialiteter. Obehöriga läkekonstutövare i Ångermanland hade specialiteter som har kategoriserats i fem olika grupper. Första gruppen handlar om en specialitet i att behandla specifika tillstånd som tandvärk, vårtor och graviditeter. Andra gruppens specialitet är specifika sjukdomar, vilket är halssjukdomar, ögonåkommor och nervsjukdomar. Tredje gruppen är övernaturliga specialiteter och den fjärde gruppen handlar om att bota både människor och djur. Den sista gruppen utgörs av homeopater. Samtligt av detta innehåll finns representerat i tidigare forskning. Den mest representerande specialiteten bland de namngivna kvacksalvarna är homeopater vilket inkluderar ögondiagnostiker. Den specialitet som nämns mest bland övriga botare är de som behandlar mot riset. Den tredje frågeställningen frågar efter kvacksalvarnas behandlingsmetoder, vilket pekar på en rad variationer som exempelvis: tandutdragning, abort, medicinering, åderlåtning, rissmörjelser, jorddragning, vattenkurer, trollformler och försäljning av diverse mediciner. Den sista frågeställningen undersöker hur läkekonstutövarna omnämns av provinsialläkarna och där finns bland annat värdekommentarer eller också valet att inte specifikt beröra den obehöriga läkekonsten alls.

Sammanfattningsvis kan man säga att den läkekonst som erbjöds i Ångermanland mellan 1850–1910 representerades av de tre vårdgrenar som generellt brukar omnämnas i fråga om att beskriva läkekonsten. Folkmedicinen fanns representerad bland kloka gummor och vismän. Den naturvetenskapliga medicinen fanns bland de som följde etablerade läkarböcker och den alternativa medicinen representerades av homeopater.