Bakgrund: Självskadebeteende är ett utbrett fenomen som ofta startar i ung ålder, sker i ensamhet och förknippas med olika psykiatriska tillstånd. Personer behöver uppsöka vård när skadorna blir för stora och situationerna ohållbara och hänvisas till akutmottagningar eller primärvård. När fler åtgärder behövs sker inläggning i slutenvård på psykiatrisk avdelning. Syfte: Syftet var att beskriva hur personer med självskadebeteende upplever bemötandet från hälso- och sjukvårdspersonal. Metod: En litteraturöversikt baserad på sexton vetenskapliga originalartiklar från tre databaser genomfördes. Artiklarna analyserades enligt Graneheim och Lundmans (2004) innehållsanalys och kvalitetsgranskades med stöd av Fribergs (2018) granskningsfrågor för kvalitativa artiklar. Resultat: Resultaten delades in i två kategorier: Upplevelser av stödjande relationer i vården och upplevelser av hinder i vårdmöten och fem subkategorier: Att känna medmänsklig kontakt och empati, att känna delaktighet i vården, att bli bemöta med nedlåtande attityder och stigma, att möta brister i vårdpersonalens kunskap och att bli utsatt för tvångsåtgärder och hämmande metoder. Diskussion: I metoddiskussionen diskuterades etiska ställningstaganden och relevanta forskningsbegrepp och hur de relaterade till styrkor och svagheter i litteraturöversiktens metod. I resultatdiskussionen kopplades resultatets huvudfynd samman med bakgrund, några av sjuksköterskans kärnkompetenser, lidandet och interaktionsteorin. Slutsats: Personer med självskadebeteende påverkades kraftigt av hälso- och sjukvårdspersonalens bemötande i samband med vård. Vårdpersonalens dåliga attityder behöver reduceras och alla personer är berättigade till vård på lika villkor. Mer forskning och utbildning behövs för att öka den evidensbaserade kunskapen och förståelsen för självskadebeteendet samt hur vårdpersonalens bemötande påverkar personer med själskadebeteende.