Denna studie undersöker hur förskollärare använder utemiljön för både planerad och spontan undervisning, med fokus på förskolepedagogiska metoder som integrerar sociokulturella och pragmatiska teorier. Genom semistrukturerade intervjuer med sju legitimerade förskollärare framkommer att utemiljön betraktas som en unik resurs som främjar barnens motoriska utveckling, hälsa och engagemang. Planerad undervisning möjliggör strukturerade aktiviteter som bygger på läroplanens mål, medan spontan undervisning tar tillvara barns intressen och initiativ för att skapa lärandesituationer i stunden. Resultaten visar att utemiljön bidrar till att balansera pedagogers arbete med dessa undervisningsformer, men också att utmaningar som tidsbrist och bristande resurser kan begränsa deras möjligheter. Förskollärarna lyfter fram att utemiljön erbjuder unika möjligheter att kombinera lärande med lek, främja kreativitet och skapa inkluderande lärmiljöer. Slutsatsen är att utomhuspedagogik har stor potential att stärka förskolans pedagogiska arbete, men kräver ökat stöd i form av tid och resurser för att nå sin fulla kapacitet.