Bakgrund: Ätstörning är definitionen på flera diagnoser med olika fysiska symtom, samt ångest kopplat till matintag. Livet med en ätstörning är en individuell erfarenhet, och det är viktigt att vården anpassas efter patientens erfarenheter och svårigheter. Att samtala med en sjuksköterska är viktigt, samt att anpassa sina måltidsvanor utifrån ett socialt sammanhang, där patienten ges möjlighet att uttrycka känslor och tankar om sin ätstörning. Det är en utmaning att bryta den negativa spiral av kontroll och skam som sjukdomen skapat, omkring 200 000 människor i Sverige lever idag med en ätstörning, närmare 70 procent av dem som diagnostiseras med en ätstörning har samtidigt en annan psykiatrisk diagnos och en stor andel som diagnostiseras är kvinnor. Kunskap kring hur en ätstörning förändrar en individs synsätt och tankebanor kan hjälpa sjuksköterskor att utföra god omvårdnad. Metod: Det här är en litteraturbaserad uppsats med integrerande sammanställning av kvalitativ forskning, inspirerad av metasyntes och resultatartiklarna är kvalitetsgranskade efter Fribergs modell. Resultat: Arbetet med patienter som har ätstörningar är känslomässigt utmanande och krävande för sjuksköterskor. Flertalet brister upplevdes hos den enskilda sjuksköterskan och organisationen i vården, där tillsågs kunskapsbrister hos patienters närstående som vad sjukdomen innebär och vad för typ av hjälp vården kan erbjuda. Sjuksköterskors upplevelser av patienter med ätstörningar innefattar utmaningar som att patienterna agerar manipulativt, ej talar sanning om hur dem mår och om deras matintag. Sjuksköterskans roll i vården skiljer sig åt mellan länder, där mängden ansvar för patienten varierar samt sjuksköterskans möjligheter att påverka vården efter vad patienten önskar. Frustrationen hos sjuksköterskor kunde bero på oförståelse för sjukdomens inverkan på patienters beteende, ett beteende som kan påverka personalens inställning och vilja att genomföra god omvårdnad. Slutsatser: Omvårdnadsarbetet till patienter med ätstörningar är känslomässigt påfrestande för sjuksköterskan. Brister i både kunskap hos sjuksköterskor och närstående samt tidsbrist påverkade omvårdnaden direkt. Tydliga gränser, empati, förtroende och förståelse är viktigt för god omvårdnad.