Umgängesrätt enligt 6 kap. 15 § föräldrabalken (1949:318) (FB) syftar till att tillgodose barnetsbehov och intressen av att få träffa den förälder som barnet inte bor tillsammans med. Dettainnebär att barn har rätt att träffa båda sina föräldrar, och det anses ofta fördelaktigt för barn attha en välfungerande och nära relation med båda sina föräldrar. Umgängesrätten ska emellertidinte tolkas som att det föreligger tvång för barnet att ha umgänge med en förälder det inte bormed. Umgängesfrågor ska avgöras utifrån barnets bästa, i enlighet med 6 kap. 2 a § FB. Enligtnuvarande lagstiftning gäller att det vid en bedömning av barnets bästa i frågor om umgängeska fästas avseende särskilt vid risken att barnet far illa, och barnets behov av en god och närakontakt med båda föräldrar. Utformningen och tillämpningen av föräldrabalkens regler, särskiltgällande umgänge, har under de senaste åren mötts av viss debatt och kritik. Kritiken har blandannat bestått av att allt för stor vikt läggs vid barnets rätt till sina föräldrar, i bedömningen avbarnets bästa, och att det inte tas tillräcklig hänsyn till risken att barnet far illa. Tillämpningenav reglerna för vårdnad, boende och umgänge har även undersökts och kartlagts avmyndigheter. Detta har visat på att uppgifter om våld förekommer i majoriteten av målen omumgänge, samt att dessa beaktas i låg grad av domstolen.

Mot bakgrund av den problematik som framkommit kring umgängesreglerna har regeringenefter utredning presenterat nya lagförslag på området, bland annat för att stärka skyddet för barnsom riskerar fara illa vid umgänge. Lagförslagen innebär ändringar i både 6 kap. 2 a § FB och6 kap. 15 § FB. Syftet med uppsatsen är därmed att undersöka hur de nya lagförslagen kantänkas stärka skyddet för barn som riskerar att utsättas för våld och andra övergrepp i sambandmed umgänge. I detta syfte ingår även att undersöka hur andra länder tillgodoser principen ombarnets bästa i deras respektive lagstiftningar, samt diskutera tänkbara åtgärder som Sverigekan vidta för att ytterligare stärka skyddet för barn kopplat till umgängesrätten. För att nå i målmed angivet syfte använder uppsatsen den rättsdogmatiska och den komparativa metoden. Denrättsdogmatiska metoden används i avseendet att den utöver att fastställa gällande rätt anses geutrymme för en de lege ferenda diskussion samt en kritisk analys av gällande rätt.

Uppsatsens deskriptiva delar utgörs av en framställning av barnkonventionen, relevanta delarur föräldrabalkens sjätte kapitel, undersökningar och rapporter, samt det nya lagförslaget medtillhörande material. Vidare görs en nordisk utblick, där Finlands, Norges och Danmarksreglering beträffande umgängesrätten undersöks. Den deskriptiva delen leder fram till tvåavslutande kapitel, där det som framkommit i uppsatsen analyseras och diskuteras. I analysenfastställs att lagförslagen kommer att leda till ett förstärkt skydd för barn på det umgängesrättsliga området, däremot inte i den utsträckning som regeringen menar. Det konstateras ianalysen att det fortsatt får anses finnas brister i den umgängesrättsliga regleringen, och att enreglering som inte är utformad på ett sätt som tillgodoser barnets rätt till skydd från våld ochandra övergrepp svårligen kan ses som förenlig med principen om barnets bästa. I analysenframförs även att det finns ytterligare åtgärder som är möjliga för Sverige att vidta, som kanleda till ett förstärkt skydd för barn som riskerar att fara illa vid umgänge. Exempelvis att införaen lagregel som skiftar presumtionen för umgänge om föräldern tidigare är dömd för allvarligteller systematiskt våld eller övergrepp mot barnet eller närstående till barnet.