Syftet med denna uppsats är att presentera Ulleråkers sjukhus förflutna som ett svårt kulturarv och hur olika sociala aktörer hanterar detta arv. Studien bestod av en kombination av olika metoder för att ge läsaren inblick över hur kulturarvets svåra historia hanteras i utvecklingen av Ulleråker. De kvalitativa metoderna i uppsatsen var intervjuer med kommunen, antikvarie, ungdomar och deltagare i en tidigare husockupation på sjukhusområdet. Dessa intervjuer var uppsatsens huvudmetod. De sekundära metoderna var litteraturstudier och analys av Ulleråkers plandokument vars uppgift var att fungera som stöd samt underlag till intervjusvaren. Ett besök på det medicinhistoriska muséet i Ulleråker gjordes också och användes som bakgrundshistoria för att på så sätt förklara varför Ulleråkers sjukhus kan uppfattas som ett svårt kulturarv. Kommunens nuvarande prioritering av funktionella användningar för Hospitalet kan leda till att endast rum för ytlig behandling av kulturarvet är möjligt när det egentligen skulle behövas en djupare hantering av det svåra kulturavet angående psykisk ohälsa och institutionalisering. Det kunde konstateras en strävan hos alla de inblandade sociala aktörerna att försvaga det kusliga stigmat kring Ulleråkers sjukhus genom att erkänna och bevara minnena av de som vårdats inom psykiatrin och på så sätt skapa ett mer rättvist och inkluderande narrativ.