Syftet med denna studie är att undersöka förskollärares livserfarenheter och uppfattningar om förändrande samverkan med vårdnadshavare, särskilt med utlandsfödda vårdnadshavare, under deras långa arbetsliv med utgångspunkt i livsberättelser från sex förskollärare med mångårig erfarenhet. Studiens material samlas kvalitativt in från sex förskollärare med mångårig erfarenhet genom semistrukturerade intervjuer. De insamlade materialen bearbetas med hjälp av tematisk analys som analysmetod för att identifiera och plocka ut de viktiga och värdefulla insikter i intervjuer, och studiens resultat analyseras i ljuset av livsberättelseteorin. Resultat visar att samverkansuppdraget är ett komplext och multimodalt uppdrag som gynnar både barns lärande och utveckling och förskolans måluppfyllelse. De intervjuade förskollärarnas livsberättelser tyder även att samverkan mellan förskolan och hemmet är i förändring hela tiden, och kräver att förskollärarna anpassar sig efter de förändrade uppdraget. Förskolans samverkan har skiftat från en kompisrelation med omsorg och språket i fokus till professionell, förtroendefull och respektfull relation som präglas av förskollärarnas professionalitet, tvåvägskommunikation och ett professionellt avstånd med föräldrarna, samt barns lärande och utveckling i fokus.

Denna studie visar även att kommunikationen mellan förskolan och hemmet har blivit multimodala med hjälp av digitalisering och dokumentation jämfört med tidigare när kommunikation med vårdnadshavarna skedde endast genom fysiska möten vid lämning, hämtning och kvartsamtal. Förutom de fysiska kontakter har de skriftliga kommunikationen ökat genom användandet av appar, verksamhetsloggar och digitala verktyg i samarbete mellan förskolan och föräldrarna. De intervjuade förskollärarnas livsberättelser framhåller också att barns utveckling, lärande och lärprocesser har med införandet av läroplanerna fått större betydelse i dagens samverkan med vårdnadshavarna, jämfört med tidigare, när barns omsorg och språk var viktigaste hos vårdnadshavarna. Studien tar fram resursbrist, tidsbrist, högre krav för dokumentation, styrning från ledning, kulturella skillnader, språkbarriärer, bristande kommunikation, kulturkrockar och olika tidsperspektiv som hinder för samverkan med vårdnadshavare, särskilt med nyanlända och utlandsfödda vårdnadshavare.