Afasi är en förvärvad språkstörning och kännetecknas av svårigheter med att förstå talat språk och uttrycka sig verbalt. Personer med grav afasi är därför ofta i behov av alternativa kommunikationsstrategier, där gester i flera fall kan vara användbara. Detta eftersom gester utgör en naturlig del av människans kommunikation och inte kräver någon utrustning. Det kan vara värdefullt att studera hur individer utan hjärnskada använder gester i jämförelse med personer med afasi, för att bättre förstå hur deras gestanvändning fungerar. Denna studie undersökte gestanvändningen hos personer med grav afasi, jämfört med personer utan hjärnskada, med fokus på antalet gester, gesttyper, förståelighet och om de gjordes spontant eller efter prompting. För att göra kontrollgruppen mer jämförbar med afasigruppen tilläts de varken att kommunicera via skrift eller tal. Gester klassificerades som följande gesttyper; vedertagna, deiktiska och ikoniska, där de ikoniska gesterna delades in i form, hantering, imitation och objekt. Gester som inte kunde kategoriseras till någon av dessa gesttyper gick under kategorin icke-klassificerbara. Studien inkluderade 15 personer med kronisk grav afasi och en kontrollgrupp med 20 individer utan hjärnskada. Deras gestanvändning undersöktes med Scenario Test, vilket bedömer funktionell kommunikation hos personer med måttlig till grav afasi. Resultaten visade ingen signifikant skillnad i användandet av antal gester mellan grupperna, men däremot tid det tog att kommunicera en liknande mängd gester. Inte heller fann studien en signifikant skillnad mellan gruppernas antal deiktiska gester, vilket var den vanligaste gesttypen och användes i liknande omfattning av båda grupper. Den största gruppskillnaden fanns för icke-klassificerbara och ikoniska gester, där icke-klassificerbara gester var mer frekventa i afasigruppen och ikoniska gester i kontrollgruppen. Bland ikoniska gester var hanterings- och formgester mer vanligt förekommande, medan imitation- och objektgester användes mer sällan. Kontrollgruppen uppvisade en större variation av gesttyper, medan deltagarna med grav afasi producerade fler icke förståeliga gester och var mer beroende av prompting för sin gestproduktion. Studiens resultat betonar behovet av att utveckla behandling som främjar mer spontan, förståelig och varierad gestanvändning hos personer med grav afasi.

Aphasia is an acquired language disorder and is characterized by difficulties in language comprehension and expression of oneself verbally. Individuals with severe aphasia therefore may require alternative communication strategies, with gestures being useful in several cases. This is because gestures are a natural part of human communication and do not require any equipment. Comparing the gestures of healthy individuals to those of people with aphasia can offer valuable knowledge about how their gestures function in communication. This study investigated the use of gestures in individuals with severe aphasia, compared to people without brain injury, focusing on the number of gestures, types of gestures, comprehensibility, and whether they were produced spontaneously or after prompting. To make the control group more comparable to the group with aphasia, they were not allowed to communicate by writing or speech. Gestures were classified into the following types: emblem, deictic, and iconic, with iconic gestures further divided into shape, handling, enact, and object. Gestures that could not be categorized into any of these types were classified as non-classifiable. The study included 15 individuals with chronic severe aphasia and a control group of 20 individuals without brain injury. Their gesture use was examined using the Scenario Test, which assesses functional communication in individuals with moderate to severe aphasia. The results showed no significant difference in the number of gestures used between the groups, but there was a difference in the time taken to communicate a similar amount of gestures. The study also found no significant difference between the groups in the number of deictic gestures, which was the most common gesture type and was used to a similar extent by both groups. The largest group difference was found in the use of non-classifiable and iconic gestures, with non-classifiable gestures occurring more frequently in the aphasia group and iconic gestures more frequently in the control group. Among iconic gestures, handling and shape gestures were the most common, while enact and object gestures were the least common. The control group showed a greater variety of gesture types, while participants with severe aphasia produced more incomprehensible gestures and were more dependent on prompting for their gesture production. The study's results emphasize the need to develop treatments that enhance more spontaneous, comprehensible and varied gesture use in individuals with severe aphasia.