I denna uppsats presenteras två undersökningar som analyserar hur politiker legitimerar sina ställningstaganden inom språkpolitiken. Syftet med uppsatsen är att undersöka hur svenska politiker legitimerar sin uppfattning om hur älvdalskan ska betraktas som ett självständigt språk eller en dialekt av svenska, samt att jämföra detta med hur andra sakkunniga aktörer, som språkvetare och utredare på ISOF legitimerar sina ställningstaganden.

Sverige ratificerade minoritetsspråkskonventionen år 2000, vilket resulterade i att fem minoritetsspråk erkändes.[1] Sedan dess har kraven på att erkänna ett sjätte minoritetsspråk, älvdalskan, vuxit sig starkare. Uppmaningar från både politiker och språkexperter har blivit alltmer framträdande, men något formellt erkännande har ännu inte skett. Frågan hur politiker legitimerar sina ställningstaganden om det älvdalska folkmålet blir viktig för att förstå situationen.

Ett centralt begrepp i denna uppsats är språk och dess varierande betydelser, såsom vad som definierar ett språk och när ett språk betraktas som en dialekt. Genom en legitimeringsanalys av politiska dokument och mejlintervjuer belyses och jämförs politikers legitimeringar med dem från språkforskare och en utredare vid Institutet för språk och folkminnen (ISOF). Dessutom utförs en analys av manifest intertextualitet för att identifiera vilka aktörer som åberopas och hur dessa används för att legitimera älvdalskans status som språk.

Resultatet visar att politikers motiveringar för älvdalskans status som dialekt eller språk varierar beroende på deras ställningstaganden. Förespråkare för språkstatus hänvisar oftare till förnuft och kunskap, medan förespråkare för dialektstatus främst hänvisar till tidigare beslut och utredningar. Vid en jämförelse mellan politiker och utredare på ISOF/språkforskare framkommer endast små skillnader.

 [1]Det svenska teckenspråket har en liknande juridisk ställning som de officiella minoritetsspråken och kan därför ses som ett sjätte minoritetsspråk i många fall. Eftersom denna uppsats utgår från de minoritetsspråk som nämns i språklagen, betraktas teckenspråket dock inte som ett minoritetsspråk här.