Den här studien fokuserade på utomhuspedagogikens roll i fritidshem och hur denna pedagogik kan stödja barns sociala utveckling i stadsmiljöer med begränsad tillgång till natur. Studien utgick från den ökade urbaniseringens påverkan, som enligt tidigare forskning har lett till minskade möjligheter för barn att vistas i naturliga miljöer. Vi valde detta fokus eftersom naturen har visat sig främja barns kognitiva, sociala och fysiska utveckling samt deras förmåga att hantera stress. Vi genomförde kvalitativa intervjuer med sex lärare i fritidshem från två olika skolor. Intervjuerna syftade till att belysa pedagogernas erfarenheter av att använda utomhuspedagogik, vilka möjligheter de såg i arbetet och vilka hinder de stötte på. Data analyserades tematiskt för att identifiera återkommande mönster och nyckelteman. Resultatet visade att utomhuspedagogik erbjuder stora möjligheter att stärka barns samarbetsförmåga, problemlösningsförmåga och sociala relationer. Lärare upplevde att aktiviteter i naturen skapade en lugnande miljö där barnen kunde fokusera och utveckla gemenskap. Samtidigt identifierades hinder såsom stora elevgrupper, brist på resurser och begränsad tillgång till natur. För att övervinna dessa hinder framhölls behovet av strukturerad planering, stöd från skolledningen och bättre resurstilldelning. Studien bidrar med viktig kunskap om hur fritidshem kan integrera utomhuspedagogik i stadsmiljöer och lyfter fram vikten av att skapa strategier som stärker denna pedagogiska praktik, trots de utmaningar som urbanisering innebär.