Stabiliseringstekniken har i och med funktionsentreprenader/totalentreprenader fått en ny renässans i Sverige. Tekniken har stor utbredning i övriga Europa. Även i Sverige har stabiliseringstekniken använts, men det har inte funnits något bra verktyg för att bedöma det stabiliserade skiktets mekaniska egenskaper ur ett livslängdsperspektiv. För att utveckla metodens hela potential behövs en modell för bedömning av det stabiliserade skiktets nedbrytning med avseende på utmattning. En sådan modell är mycket viktig för att metodiken ska kunna användas i samband med analytisk dimensionering. Sedan projektet initierades har fokus i samhällsdebatten till stor del flyttats från de mekaniska egenskaperna hos ingående material till hur klimatbelastningen ser ut. Att ingående material som används har låg initial CO2-belastning spelar allt större roll idag då olika konstruktionsval utvärderas. Å andra sidan finns även ett stort fokus på masshantering, bland annat att exempelvis förädla material i linjen eller återanvända material för att minimera transporter och användning av jungfruliga material. Att tillsätta kalk, cement, merit, flygaska etcetera i olika kombinationer är en metodik för att nå dessa mål. Då krävs återigen någon form av nedbrytningsmodell. I dagsläget används LCC och LCA i begränsad omfattning. Detta är nödvändigt för att kunna jämföra olika konstruktioners och materialvals totala klimatbelastning. Utvecklingen inom bindemedelsområdet innebär nya cementtyper med låga CO2 utsläpp, till exempel, belite calcium sulfoaluminat cement (BCSA) kan användas även för stabiliseringsprojekt kan detta ge stora fördelar för tekniken. En mängd mekaniska egenskaper för stabiliserade material har bestämts i projektet. Hållfasthet (drag- och tryckhållfasthet), styvhetsmodul och utmattningsegenskaper har bestämts och jämförts med resultat från litteraturen. En inkrementell-rekursiv beräkningsmetodik, som kan beskriva den gradvisa nedbrytningen av materialet, har applicerats på utmattningsdata för stabiliserat bärlager för att demonstrera möjligheterna med metodiken. När projektet initierades listades en rad frågeställningar som förhoppningsvis skulle kunna besvaras. Frågeställningarna var följande: 1. Vilken dimensioneringsmetodik ska användas för att dimensionera en vägöverbyggnad där ett stabiliserat material ingår (”break-down-limit”, utmattningskriterie, inkrementell-rekursiv beräkningsmetodik, annan metodik)? 2. Behöver cyklisk nedbrytning beaktas för ett stabiliserat terrassmaterial? 3. Behöver cyklisk nedbrytning beaktas för ett stabiliserat bärlager, dvs. högre upp i överbyggnaden, där asfaltbeläggningen läggs direkt på det stabiliserade lagret? 4. Hur säkerställs att inga reflektionssprickor uppstår i asfalten (gäller fallet med ett stabiliserat bärlager)? 5. Vilken styvhetsmodul ska ansättas vid dimensioneringen och hur påverkas den under vägens livslängd?