Pedagogisk forskning uppfattas ofta som en samhällsnyttig verksamhet skild från politiken. Ett illustrativt exempel utgörs av pedagogikprofessorn Sverker Lindblads diskussion av ”Den politiska kritiken av forskning inom det pedagogiska kunskapsområdet”. Lindblad framställer pedagogisk forskning som en verksamhet utan egen politisk agenda, och förklarar att det är ”oerhört viktigt” att politik och vetenskap analytiskt hålls åtskilda. I det här bidraget ifrågasätter vi bilden av pedagogisk forskning som skild från politiken genom att diskutera vad det var för drivkrafter som låg bakom att finansieringen till pedagogisk forskning ökade explosionsartat under 1960-talet. En kår av forskare i pedagogik tog plats på universitet och lärarhögskolor för att bidra till skapandet av ett nytt utbildningssystem och med detta ett nytt samhälle. Här uppmärksammar vi vad det var för samhälle som pedagogisk forskning skulle bidra till att förändra, och vad det varför samhälle som den skulle bidra till att förverkliga, och därmed knyta skapandet av en kår av forskare i pedagogik till en specifik samhällelig förändringsagenda. Vi hävdar att pedagogisk forskning utgår från ett systemorienterat sätt att tänka om människan, skolan och samhället, som inte är politiskt neutralt.