Kapitlet handlar om teater som spelas i den mångetniska förorten och som tar upp frågor om utanförskap och rasism men också om kärlek och gemenskap i förorten. Författarna har intervjuat ungdomar som bor förorten och som har sett teater, och har lyssnat på de kritiska tankar om orättvisor i samhället som teaterföreställningarna väckt hos ungdomarna. Ungdomar i förorten talas det ofta mer om, än med, och i den här texten lyfter författarna fram deras samhällskritik. I samtalen om teater har ungdomarna delat med sig av erfarenheter av bristfällig, eller snarare snedvriden, medial rapportering av de bostadsområden som är deras hem. Deras erfarenheter visar hur de tvingas förhålla sig till en slags fiktiv värld av negativa idéer om platsen de lever på och vilka de själva är. Samtidigt som de upplever sin vardag inifrån sin egen erfarenhet, tvingas de förhålla sig till det vita majoritetssamhällets syn och värderingar utifrån. Det skapar en splittring i hur de ser på sig själva och sina bostadsområden. Ungdomarna berättar att fast de själva upplever gemenskap och trygghet i förorten så har de samtidigt växt upp med tanken att deras bostadsområden är sämre,smutsigare och trasigare än vad de områden är som majoritetssvenskar bor i.Ungdomarna blev därför förvånade när det, i förorten, spelas teater i fina lokaler och med hög kvalitet. De lyfter också fram att det har betydelse att det finns teater i förorten, för att det öppnar möjligheter för dem att tänka att teater kan var en del av deras framtid. De flesta är positiva till den teater som de har sett. Samtidigt har de en realistisk hållning. De tror att det är begränsat hur mycket teater kan förändra hur människor som inte bor i förorten tänker och känner kring dem och deras hem. Men det finns också de som tror att om vita svenskar från innerstaden såg samma teater som de själva sett så skulle den negativa bilden av förorten kunna luckras upp. Teaterns gestaltningar av förorten har även möjliggjort att splittringen mellan hur samhället ser på ungdomarna utifrån och hur de upplever sig inifrån blir mindre smärtsam för ungdomarna själva. Att få reflektera kring ojämlika uppväxtvillkor via en teaterupplevelse och uppleva sådan teater tillsammans med jämnåriga skapar känslor av erkännande.