The aim of this essay is to examine the unique ability of avenger characters to stimulate reader involvement and what affective and cognitive processes their depiction of revenge invites readers to experience. Rather than deeming these characters as a negative influence on readers due to their, in real-life, unethical and violent acts of revenge, the essay adopts a broader view that values the importance of fictionality as a communicative framework that allows readers a safe encounter with characters. To illustrate how even some of the most graphic depictions of revenge and the most questionable characters may also enable these processes the literary analysis centres on William Shakespeare’s notorious revenge tragedy Titus Andronicus (1593). The main avenger character, Titus, helps exemplify the importance of reader empathy. Rather than to manipulate readers, this essay argues that character empathy is an inaugurating move to facilitate an interdiscursive negotiation between narrative and readers’ value-system. In ensuring that our need for commiseration with the avenger character is met the narrative lets us attach relevance to the shared will to answer the sorrow caused by the loss of an attachment figure and our subsequent will to return to an ideal state of normalcy. However, since no outcome can neither restore a lost attachment figure nor our state of normalcy, revenge is rendered inadequate. The inadequacies of revenge, I conclude, are for that reason among the prototypical cathartic affects that revenge narratives help readers to experience through their avenger characters’ affective resonance.

Syftet med denna uppsats är att undersöka hämnargestalters unika förmåga att införliva läsarengagemang och därigenom erhålla en djupare förståelse för vilka affektiva och kognitiva processer deras strävan efter hämnd ger upphov till hos läsare. Istället för att döma hämnargestalterna baserat på deras moraliska validitet som möjliga människor ses de igenom ett retoriskt perspektiv, som diskursiva element av värdeladdad information. Hämnargestaltens karaktärisering står i detta som hämndnarrativets huvudsakliga affektiva argument och retoriska spelpjäs i syfte att uttrycka narrativets diskursiva idé om hämnd. För att illustrera hur till och med de mest våldsamt detaljerade hämndgestaltningarna och de mest tvivelaktiga karaktärer kan ge upphov till dessa affektiva processer bygger den litterära analysen i detta arbete på William Shakespeares ökända hämndtragedi Titus Andronicus (1593) och dramats huvudsakliga hämnargestalter Titus och Tamora. I uppsatsen argumenterar jag för att det är hämnargestaltens förmåga att väcka läsarempati agerar som det inledande steget, vilket möjliggör en interdiskursiv förhandling mellan hämndnarrativet och läsarens värdesystem. Då hämnargestalten tillfredsställer vårt kommisationsbehov låter narrativet oss finna relevans i viljan att besvara sorgen med handling och återgå till ett idealiserat normalitetstillstånd. Emellertid, istället för att glorifiera hämnden, illustrerar hämnargestalten att ingen handling kan varken återuppliva en förlorad anknytningsfigur eller det förlorade normalitetstillståndet. Hämndens tillkortakommanden menar jag således avslutningsvis är en av de prototypiska kathargiska affekter som hämndnarrativ kan erbjuda läsare genom hämnargestaltens affektiva vitalitet.