Syftet med rapporten är att via en genomgång av det svenska forskningsläget belysa centrala erfarenheter från tidigare integrationsarbete. Dessa erfarenheter är viktiga att ha i åtanke för att utforma ett ändamålsenligt och strategiskt arbete med integration och stödinsatser till nyanlända. I följande sammanfattning lyfts några av rapportens viktigaste slutsatser och policyimplikationer fram. Alla de punkter som tas upp här diskuteras på ett fördjupat sätt genom kapitel fyra, fem och sex i rapporten.

• Det befintliga kunskapsunderlaget påvisar vikten av att begreppet integration inte reduceras till arbetsmarknadsetablering, utan även förstås i termer av tillhörighet och delaktighet i samhällets alla områden. Insatser bör därför vidgas bortom språkinlärning och arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
• Genom ett holistiskt perspektiv där stödinsatserna tar hänsyn till den nyanländes hela livssituation, behov och intressen – liksom utgår från en syn på individen som kapabel och motiverad – kan integrationsarbetet bli mer ändamålsenligt. Frågor om exempelvis hälsa, boende och social integration måste förstås som tätt förknippade med, och grundläggande förutsättningar för, arbetamarknadsetablering.
• Vad gäller insatser riktade till enskilda nyanlända visar erfarenheten att meningsfullheten och individanpassningen i insatserna behöver stärkas, liksom vikten av att insatserna är kvalificerade, integrerade (sammanhållna) och fokuserade. Att möjliggöra för en långsiktig planering för individens etablering i samhället är också centralt, och i detta är förbättrade möjligheter till grundläggande vuxenutbildning och validering av befintlig kunskap viktiga utvecklingsområden.
• Integration är en fråga som berör alla i samhället. Utöver den enskilde individen är därför det offentliga, civilsamhället och näringslivet alla viktiga aktörer i arbetet med att uppnå integration. Alla aktörer kan genom sitt engagemang bidra till att understödja och möjliggöra integration. I detta har samverkan mellan olika offentliga aktörer, liksom mellan det offentliga och övriga samhället lyfts fram som en framgångsfaktor.
• Inom det offentliga har ansvaret för integrationsarbetet varierat över tid, och administrativt finns just nu en relativt tydlig ansvarsfördelning mellan stat och kommun. Staten är ytterst ansvarig för mottagandet av nyanlända och bedriver detta arbete genom Arbetsförmedlingens etableringsprogram. I etableringsprogrammet bidrar kommunerna genom att anordna svenska för invandrare och samhällsorientering. I praktiken suddas dock gränser för ansvaret ofta ut. Detta beror bland annat på att enskilda nyanlända kan ha behov av stöd även efter att statens ansvar upphör. Det beror också på att integration är en generell fråga som berör (lokal) politik och förvaltning inom en rad områden, som går utanför det individarbete som Arbetsförmedlingen bedriver i etableringsprogrammet.
• Arbetsmarknadspolitiska individinsatser är centrala, men bör kombineras med individinsatser på andra områden och med insatser som riktas mot de strukturella och kontextuella förhållanden som hindrar integration. Strukturella insatser kan exempelvis handla om initiativ som gynnar sammanhållning och motverkar främlingsfientlighet, att möjliggöra för nyanlända att på ett jämlikt sätt ta del av välfärden och samhällets sociala arenor, liksom att skapa vilja och incitament för arbetsgivare att anställa invandrare. För att skapa hållbar arbetsmarknadsetablering är det i relation till arbetsgivare angeläget att jobba aktivt för att skapa reguljära arbetstillfällen snarare än överutnyttjande av subventionerade anställningar.
• En tydlig utmaning i arbetet med integration är att implementera sådana insatser i en samtid som präglas av ökande polarisering, främlingsfientlighet och krav på ”hårdare tag” gentemot invandrare. Inte desto mindre är just sådana insatser centrala för att vända denna trend och skapa ett samhälle där sammanhållningen ökar snarare än minskar.