Rapporten redovisar resultat från en studie av processerna bakom beslutet om att bygga Nya Karolinska Solna och fokuserar därmed på perioden från initiering och inledande planering av NKS-projektet fram till det formella beslutet togs 2008. Det empiriska material som ligger till grund för undersökningen består av policydokument och semistrukturerade intervjuer med 17 nyckelpersoner som haft insyn i processen under de tidiga skedena. Studien visar att det vid millennieskiftet öppnades ett ”möjlighetsfönster” på den landstingspolitiska dagordningen för att bygga ett nytt universitetssjukhus. Detta skedde genom att kostnaderna för de omfattande renoveringsbehoven på Karolinska universitetssjukhuset i Solna blev kända. Ledande landstingspolitiker lanserade då ett koncept med inriktning mot ett litet, högspecialiserat, forskningsdrivet, flexibelt universitetssjukhus i närhet till Karolinska Institutet. Förutom renoveringsbehoven knöt lösningskonceptet an till två andra aktuella problembilder vid tiden. Den första handlade om en styrningsproblematik mellan landstinget och Karolinska sjukhuset där ledningen inom landstinget uppfattade att Karolinska sjukhuset under lång tid hade expanderat okontrollerat. Den andra handlade om excellensforskning och formulerades som att Stockholm hade förlorat i konkurrenskraft inom den medicinska forskningen. Under hela den studerade perioden har det på politisk nivå funnits en betydande samsyn kring lösningskonceptet och inriktningen låses fast redan i uppstartsfasen och ligger sedan fast hela vägen till beslut. Vidare visar undersökningen att den tidiga planeringen av NKS präglades av en prioritering av handlingskraft framför bred förankring av de centrala delarna i konceptet. Detta innebar inte att det saknades tillfällen till dialog och involvering av intressenter. Tvärtom kännetecknas betydande delar av processen av att det på olika sätt öppnades upp för deltagande och aktörssamverkan. Detta deltagande skedde dock utifrån strategiska överväganden vad gäller vilka aktörer som bjöds in och i vilken roll de hade mandat att påverka. Sammanfattningsvis pekar rapporten på tre huvudsakliga lärdomar kring organiseringen av de tidiga planeringsskedena för att utveckla förmågan att planera stora projekt i framtiden. De handlar om vikten av att inte låsa fast de konceptuella ramarna för ett projekt på ett för tidigt stadium, att bjuda in till dialog med berörda grupper för att skapa legitimitet för projektet och att dessa öppningar för dialog organiseras på ett ändamålsenligt sätt.