Syftet med denna undersökning har varit att ge ett bidrag till förståelsen av motiven till formuleringen av Kyrkoordningens bestämning av församlingens grundläggande uppgift: fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. I två tidsavgränsande delar har församlingens verksamhet och den rättsliga regleringen av dem beskrivits och analyserats utifrån ett antal statliga utredningar och skrivelser. I undersökningens början var församlingens verksamhet en kyrkokommunal kompetens med ett teologiskt och ecklesiologiskt innehåll. Utifrån statens rättsliga reglering, var dock det primära att verksamheten förstods som en skattebaserad kyrkokommunal kompetens som Svenska kyrkan hade att utföra på statens uppdrag. Genom församlingens verksamhet fullgjorde Svenska kyrkan sina åtagande gentemot staten och det omgivande samhället, även om den var av tydlig kristen natur. Under tidsepoken växte det dock fram en gemensam vilja från staten och Svenska kyrkan att församlingens verksamhet mer och mer skulle uttrycka Svenska kyrkans identitet. Den skulle följaktligen komma att bli ett funktionellt uttryck för hennes självförståelse. I slutet av den undersökta perioden kom detta att realiseras tack vare att både Svenska kyrkan som trossamfund och de enskilda församlingarna sågs som egna rättssubjekt. I och med detta uppkom även ett kyrkorättsligt behov att stärka församlingarna i deras funktion som Svenska kyrkan på orten med en relativt självständig normgivningsrätt. För att kunna trygga det lokala och regionala självstyret för framtiden var det av vikt att även kunna klarlägga och stärka det kyrkliga regelsystemet och samtidigt ge församlingarna reella möjligheter att ansvara för sin egen verksamhet. Bestämmelsen om verksamhetens utövning kom på så sätt även bli en del av Svenska kyrkans identitetsstruktur; En struktur som dels fick sin form och mening utifrån ett samförstånd mellan regeringen och Svenska kyrkans kyrkomöte och dels genom formuleringen i CA VII. Svenska kyrkan upprätthöll således sin identitet och fick en praktisk tillämpning av sin självförståelse genom den verksamhet som kom att benämnas församlingens grundläggande uppgift. Denna uppgift har under den undersökta perioden fått en ändrad betydelse och kom att allt mer markera församlingen som eget rättssubjekt, där församlingens identitet tydligare framträdde. Svenska kyrkan och hennes församlingar har därför kunnat kännas igen utifrån verksamhetens utövande och kunnat förstås i den historiska och sociala kontext hon har varit satt att verka i. Stärkandet av församlingarna och deras normgivningsrätt kom även att påverka såväl Svenska kyrkan identitet som hennes funktion. På så sätt har det visat sig att det funnits en kausal relation mellan ecklesiologi och kyrkorätt. Utifrån detta perspektiv blev det tydligt att Svenska kyrkan kombinerade funktion och identitet i sin verksamhet. Att Svenska kyrkan skulle förbli en episkopal, öppen, demokratisk och rikstäckande folkkyrka var inte enbart en formulering av Svenska kyrkans organisation, utan även en rättslig rambestämmelse för hennes funktion. Kyrkorättsligt kom det att åläggas församlingarna att bedriva verksamhet som uppfyllde dessa fem definitioner. På så sätt innehöll den kyrkorättsliga regleringen av församlingens grundläggande uppgift även normer för den praktiska utövningen av Svenska kyrkans mål och mening utifrån sin tro, bekännelse och lära. 

Till detta hörde även frågan om den dubbla ansvarslinjen där den prästerliga ämbetsförvaltningen vare sig fick styras eller formas av de demokratiska organen, eftersom prästens frihet att förkunna ordet och förvalta sakramenten skulle vara en garant för den episkopala strukturen. Denna ordning innebar i sin tur att det var inför biskopen och domkapitlet som prästen hade att svara för sin ämbetsutövning. Prästens ämbetsutövning innefattade gudstjänsten, undervisningen och evangelisationen/missionen. Frågan om den dubbla ansvarslinjen hade således även en påverkan på hur församlingens kompetens skulle regleras och vem som skulle ha mandat att reglera detta. I förlängningen innebar det en kyrkorättslig reglering av gudstjänst- och församlingsverksamheten utifrån bestämningen av den prästerliga ämbetsutövningen. Prästens ämbetsutövning och regleringen av församlingens verksamhet, den kyrkokommunala kompetensen, hörde följaktligen ihop.

Att den grundläggande uppgiften fick den formulering som framkommer i kyrkoordningen ligger även det till grund för förståelsen av kyrkans identitet och funktion utifrån gudstjänstens centrala roll, såsom det framkommer i CA VII. Undervisningen tar sin utgångspunkt i församlingens uppdrag att bedriva en kristen fostran för såväl barn och unga som för övriga församlingsbor, medan diakonin snarare vittnar om att den enskilda församlingen är en del i och av den världsvida kyrkan. Den enskilda församlingen hade således ett uppdrag att värna om lidande och behövande såväl i sin närhet som över landsgränserna. Den sista delen, missionen, har dock under den undersökta perioden varit den del som varit mest svårdefinierad. Den kom dock mer och mer att symbolisera kyrkans uppdrag att nå ut med evangeliet till såväl det omgivande samhället som fjärran länder. Utifrån denna förståelse kunde inte församlingens verksamhet längre vara kommunal kompetens utan skulle istället förstås som bärare av Svenska kyrkans identitet och hennes roll såväl lokalt som världsligt. En funktion som i sin tur var normgivande för församlingens organisationsform och även ett uttryck för Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära.