Betänkandet slår fast att frekvensspektrum är en viktig naturresurs som ur samhällets synpunkt måste användas så effektivt som möjligt. När olika användningsmöjligheter står mot varandra blir det svårt att avgöra vilken användning som ger störst samhällsnytta. Detta eftersom teknologi och innehåll för många tjänster är oklar eller tom okänd i det tidsperspektiv som anges. En fortsättning av pågående evolution är dock säkert, gäller också för metodiken runt spektrumallokering. Det är viktigt att spektrumallokering hantereras av en myndighet som i varje tidsskede har kompetens och inflytande för att utföra uppgiften på samma sätt som PTS gör idag.

KTH instämmer med konstaterandet att utvecklingen inom radio och kommunikation för tidsperioden 2027-2047 är omöjlig att förutse. Med detta följer också att metodiken för tilldelning av spektrum också kommer att behöva förändras över tid. Vi kommer att se nya tekniker för adaptivt val av frekvenser och effektiv delning av spektrum. Nya satellitbaserade system är under införande vilket förändrar distribution av ägande och tjänster i en global riktning.

Betänkandet är drivet av antagande om att efterfrågan på spektrum kommer att öka och därmed kommer bristen att öka dramatiskt. Huvudlösningen som förs fram är nya avgifter för att spegla nyttan. Vi inser att nya avgifter kan lösa en del av problemet men ser också att spektrumtilldelning är ett hantverk där många hänsyn måste tas. Helt olika motiv för användning måste vägas mot varandra. I det läget räcker inte en enda optimeringsmetod till, dvs nya avgifter. Vi ser ett stort behov av en myndighet som har nödvändig kompetens för att ta in alla dessa behov och göra de avvägningar som krävs.

Ömmande behov av säkerhet och trygghet i samhället, försvar, vetenskap, är näst intill omöjliga att hantera via en prissättning. De operatörer som idag har stor omsättning inom mobilt Internet har i regel betalt stora summor via auktion och betalar löpande operatörsavgifter i relation till omsättning (PTSFS 2018:06). Att mer eller mindre överföra denna princip på statliga organisationer och på så sätt rotera pengar runt mellan dem känns inte meningsfullt, däremot skall givetvis väl underbyggda hänsyn tas vid varje allokering.