Efter stora påtryckningar från skandinaviskt håll genomfördes i början av 1970-talet ett sameuropeiskt mätprojekt för att klargöra huruvida svavelutsläpp i exempelvis Storbritannien påverkade försurningen av sjöar i Skandinavien. Elva västeuropeiska länder deltog i projektet – kallat LRTAP – vars mätningar pågick under åren 1972–1975. Dessa mätningar bekräftade de teorier som drivit fram projektet – att luftföroreningar (i detta fall svavelföreningar) kan transporteras långa vägar i atmosfären för att sedan deponeras i ett område långtifrån källan. Därigenom kom de fram till att ett land inte kan påverka depositionen inom landet till 100% genom egna restriktioner. Ett följdprojekt startades därför för att förse de olika ländernas regeringar med information om svavelutsläpp och svaveldeposition i de olika länderna. Ett mål uppsattes angående utsläppen – att 1993 inte släppa ut mer än 70% av 1980-års nivå – vilket tycks vara uppnåeligt. I Sverige har svavelutsläppen minskat från drygt 400 kton S/år i början av 1970-talet till 102 kton 1990, en reducering på ca 75%. Depositionen har dock inte minskat lika mycket, eftersom mängden svavel från Mellaneuropa fortfarande är stor. I Sverige är därför svaveldepositionen starkast koncentrerad i de sydvästra delarna och avtar sedan mot nordväst.
Examensarbete F1 på 7 p (10,5 hp)