Bakgrund

Första januari 2018 kom en ny lag om samverkan vid utskrivning från sjukhuset till Primärvård, där Primärvården har huvudansvaret för utskrivningsplaneringen. Då samverkanslagen är ny, var det svårt att finna studier om hur distriktssköterskorna/sjuksköterskorna upplever att vara ansvariga vid utskrivningsplaneringen.

Syfte

Syftet med studien var att beskriva hur distriktssköterskor/sjuksköterskor upplevde att arbeta med utskrivningsplanering från sjukhus till primärvård och hur de upplevde att vara ansvariga för denna planering utifrån den nya samverkanslagen.

 Metod

Studien använde en kvalitativ ansats och deskriptiv design. Semistrukturerade intervjuer med elva distriktssköterskor/sjuksköterskor användes som datainsamlingsmetod. Data analyserades med kvalitativ innehållsanalys

Huvudresultat

Resultatet visade att det som påverkade distriktssköterskorna/sjuksköterskorna mest i arbetet med utskrivningsplanering var bristen på kommunikation och information från sjukhuset. Att få information om patientens tillstånd och behov av insatser efter hemgång, var en stor utmaning. Sökandet efter information var mycket tidskrävande och innefattade flera olika sökvägar. Samtliga distriktssköterskor/sjuksköterskor uppgav att de ofta ringde sjukhuset och anhöriga till patienten för att få information. När sjukhuset hade en vårdplanerare med erfarenhet och kompetens, upplevde deltagarna att information gällande patientens status och planerade åtgärder var tydligare, vilket bidrog till en tryggare hemgång för patienten.  

Slutsats

Studien har visat att distriktssköterskor/sjuksköterskor i Primärvården tyckte det var svårt att vara ansvariga vid utskrivningsplanering. Problem med att få information från sjukhuset, avsaknad av rätt kompetens hos vårdplaneraren på sjukhuset, utbildning i kommunikationssystemet Lifecare, samt tidsbrist var bekymmersamt.

Abstract

Background

January first 2018, a new law came into force on discharge from the hospital to primary healthcare, where primary healthcare was responsible for the discharge planning. When the collaboration law is new, there were difficulties finding studies of how the districtnurses/registered nurses find themselves responsible for the discharge planning.

Aim

The aim of the study was to describe how districtnurses/registered nurses experienced working with discharge planning from hospital to primary healthcare and how they felt responsible for this planning based on the new collaboration law.

Method

The study used a qualitative approach and descriptive design. Semi-structured interviews with eleven districtnurses/nurses were used as a data collection method. Data was analyzed with qualitative content analysis.

Main findings

The result showed that what influenced the districtnurses/nurses most in the work on dischargeplanning was the lack of communication and information from the hospital. Getting information about the patient's condition and the need for intervention after the return home was a great challenge. The search for information was very timeconsuming and included several different paths. All districtnurses/nurses stated that they often called the hospital and relatives to the patient for information. When the hospital had a dischargeplanning nurse with experience and expertise, the participants experienced that information regarding the patient's status and planned measures was clearer, which contributed to a safer homecoming for the patient.

Conclusion

The study has shown that districtnurses/nurses in primary health care felt it was difficult to be responsible for dischargeplanning. Problems with getting information from the hospital, lack of proper competence of the dischargeplanning nurse at the hospital, training in the communication system Lifecare, and time shortage were worrying.