Denna uppsats handlar om namn och referens. Syftet är att jämföra Gareth Evans’ kausalteorimed Imogen Dickies. Efter en introduktion kommer jag att undersöka hur teorierna förklararhur en talare introduceras in i en namnanavändningspraxis, att objekt kan byta namn och attobjekt kan ha en oklar referens.Evans menar att egennamn får sin referens genom en grupp producenter för att sedananvändas i en namnanvändningspraxis i samhället. Producenterna är garanter för att namnetrefererar till objektet, eftersom de kan identifiera objektet såsom känt som NN. En gruppkonsumenter ansluter till producenternas namnanvändningspraxis, med avsikten att refereratill objektet som NN. Så länge som objektet är den dominanta källan till talarens tankar, hadedessa tankar objektet som sin referent.Dickie visar att Evans’ teori har svårt att förklara vissa exempel och föreslår en förbättradteori. Hon definierar principen om referens och berättigande, som, tillsammans med hjärnansbehov att representera, bildar en ram för referensfixering. Dickie identifierar tre grupper avnamnanvändare och visar att de fixerar sin referens på olika sätt. Producenterna genomutpekande, de parasitiska konsumenterna till vemhelst resten av gruppen talar om, och dedeltagande konsumenterna genom en försiktig upptagning av strömmar av vittnesbörd somsammanstrålar på objektet. Så länge som denna upptagning styrs av objektet, handlartrosuppfattningarna om objektet, och fixerar på så sätt referens.Jag hävdar att Dickies teori är en förbättring, även om det finns problem som behöver lösas.

This essay is about proper names and reference. Its purpose is to compare Gareth Evans’causal theory with Imogen Dickie’s theory of fixing reference. After an introduction, I willexamine how the theories deal with a speaker’s introduction into a proper-name-usingpractise, that objects can change their names and that an object can have an unclear reference.Evans claims that a proper name gets its reference to an object via a group of producers andthen it is used in a proper-name-using practise in the community. The producers guarantee thereference of the name to the object, because they can identify the object known as NN. Agroup of consumers picks up the name-using practise from the producers, with the intention torefer to the object as NN. As long as the object is the dominant source of the speaker’sthoughts, these thoughts have the object as their referent.Dickie shows that Evans’ theory has difficulties in explaining certain examples and proposesan improved theory. She defines the principle of reference and justification which, combinedwith the mind’s need to represent, gives a framework for reference-fixing. Dickie identifiesthree groups of name-users and shows that they fix their reference in different ways. Theproducers by demonstration, the parasitic consumers to whoever the rest of the group istalking about, and the participating consumers by a careful uptake from testimony streamsthat converge on the object. As long as this uptake is governed by the object, the body ofbeliefs is about the object, thus fixing reference.I argue that Dickie’s theory is an improvement, although there are some problems that need tobe resolved.