I detta kapitel undersöks det fenomen som vi valt att kalla musikalisering. Som en ständigt ökande närvaro av musik i kultur och vardagsliv innefattar musikaliseringen både en diskursivoch en dramaturgiskdimension. Med musikens diskursiva dimension avser vi medierepresentationer och medierade diskurser ”om” musik och musikrelaterade frågor. När musik framförs åtföljs den så gott som alltid av kommentarer, personliga reflektioner, recensioner, åsikter, analyser, tolkningar, förklaringar, kontextualiseringar och mer eller mindre metaforiska beskrivningar. På samma sätt – i visuellt baserade medier som film, tv och internet – åtföljs musik av fotografiska bilder, målningar eller andra visuella gestaltningar, för att inte tala om film och rörliga bilder. Således är det inte bara "själva musiken" (dess klingande dimension, om än en sådan knappast kan särskiljas annat än analytiskt) som avses, utan också dess verbala och visuella bestämningar, vilka utgör icke-reducerbara aspekter av det vi kallar musik.

Med musikens dramaturgiska dimension avses (till skillnad från dess diskursiva dimension) ett ökande inflytande av vad som bäst kan beskrivas som ett slags musikaliskt soundtracking av kultur och vardagsliv. Det är en process som är oupplösligt kopplad till musikens ökande närvaro i olika slags medierade berättelser, fiktiva såväl som icke-fiktiva – från fictionfilmer till dataspel, dokumentärer, nyhetssändningar, barnprogram, naturprogram, tv-sportevenemang, politiska tal på internet, hemsidor och annonser – en process där tillvaron blir alltmer strukturerad och organiserad i enlighet med en musikaliskt medierad medvetenhet. Resultatet är en tillvaro där musik inte bara ingår som en naturlig komponent utan också bidrar med att strukturera och organisera uppfattningar om, erfarenheter av och förväntningar på den levda verkligheten.